Fibron

Sitter nu benhårt i händerna och vänsterhanden är värst. Är stel och öm.
Nu visar sig en av de saker jag var lite orolig för med att ha barn och leva med värken. Det är tungt att bära en liten prins!
Men prisad vara amningskudden!! Utan den hade sittandes amning aldrig fungerat för min ömma kropp.
Vi har bra rutiner här hemma på mat och sovtider- Ja, så bra det går med en liten bebbe på 13 dagar. Men det ger mig lugn och tro på att detta ska gå alldeles utmärkt trots mitt onda.
Stressen måste jag säga har blivit så mycket bättre. Under hela graviditeten kom jag ned i ett större lugn. Nu utsätter jag mig inte för onödig stress om jag inte måste. Varför skulle jag göra mig själv mer sjuk?
Vi lever efter Isaks tider och behov och gör vi det tror jag att vi minimerar risken att jag blir dålig. Att leva med en liten är ju allta nnat är "ordnat" men det är trots det så helt fantastiskt!
I går gick jag och lade mig vid 19.45 och sov med lillen, nu är jag uppe 09.00 och känner mig utsövd för denna natt. Om jag tar mig tid att sova och vila tror jag att värken håller sig någorlunda i chack. M ligger kvar i snusar i sängen med Isak och jag ska äta frukost själv. Vardagslyx! Kram på er allihopa. Ni är så gulliga med era kommentarer.

Tycka synd om

Så här fin är man när man är gravid och trött.. Osminkad och i myskläder...

Nej usch, nu är det inte kul.
Magen växer ÄNNU MER och jag har så ont.
Hur ska jag orka de här sista veckorna?
Jag vankar som en kungspigvin och andas som en valross.
M säger att jag snarkar nu med.
Inte konstigt eftersom jag konstant är täppt i näsan fast utan förkylning.
Och nu är jag gråtig igen. Tycker inte om att vara labil som jag känner mig nu. Hormonpåslag på högsta nivå!
Det känns som om kroppen gått på semester och lämnat mig och magen kvar.
Alla system är ansträngda. Magen är superkajko, foglossningen är jag så trött på att jag numera är arg på den, nåt har hänt med andningen för jag kan inte ta djupa andetag och får ofta akut andnöd om jag ligger ner (bebbe trycker på kroppspulsådern).
Sova är en pina och jag spenderar inte gärna tid i sängen. Usch, vilken gnällkärring jag är.
Nu får tiden gärna gå FORT för jag och M längtar så mycket efter vårt barn!!!!

Kvalificerad gissning?

Jo då, BM besöket gick bra som vanligt.
Magen växer på bra och SF mått i dag 32+3 var mellan 32 och 33 cm. Det var t om 32,5 men de skriver ju bara hela cm. Så det fick bli 33 i journalen.
Jag ligger ju över medelkurvan så han får nog vad han behöver ;-)
BM gissade då hon såg dagens magmått på att Isak kommer väga runt 4 kg.
Härligt! Sen får vi se om det stämmer.
Hb:t var nu uppe i 126 så Niferexen har gjort sitt. Känns mycket skönt.
Hjärtljuden låg och pendlade mellan 129-140 så BM bestämde sig för 134 tillslut.
Och nu ligger lillen med huvudet nedåt men inte fixerad. Hoppas då han håller sig där nu och fixerar sig snart!
Jag som trodde jag lagt på mig massor med kilon men endast ökat 200 gram och det vet man ju aldrig hur det stämmer, men allt är tiptop och nu hoppas vi alla att jag inte kommer öka mer än jag gjort sedan inskrivning (vilket är 12 kg) för desto mer jag får bära på desto jobbigare foglossning. Nej tack! Viktökningen är helt normal och jag skall absolut inte stirra mig blind på vad jag vägde innan inskrivningen.
Det bästa av allt är iaf att remissen nu gått iväg till Huddinge, så inom 2 veckor ska vi ha fått en kallelse och vi kommer få ett datum för planerat snitt redan vid första besöket.
Det rullar på!

Vecka 33 (!)

Jo då, det är tydligt att jag ökat en hel del i vikt!

Översta bilden är tagen i vecka 6 den 19/1, vi testade pos. den 11 januari.

Andra bilden är tagen i dag, 32 hela veckor gångna.

När M såg bilden sa han: "Men älskling! Har du varit sådär mager??"

Nu är vi inne i vecka 33, egentligen finns inte mycket nytt att skriva.

Jag och Isak blir större men hans utrymme minskar drastiskt för varje dag.

Jag har lite förvärkar och passar då på att profylaxandas. Jag menar tänk OM Isak vill titta ut innan vi skall ta ut han? Det vill jag verkligen inte men då måste jag vara förberedd..

En sak är säker: Nu längtar vi så mycket man kan göra och jag skulle gärna vara vid dagen D nu.

Nu är det tungt på riktigt och ryggen vägrar att fungera!

Här kommer då vecka 33 och som vaaaanligt är texten från vardguiden.se:

Barnet
När man mätt aktiviteten i hjärnan har det visat sig att det händer saker även när barnet sover. Kanske drömmer det redan. Nu kan barnet skapa röda blodkroppar och underhudsfettet lagras. Bebisen uppfattar ljus och mörker, natt och dag. Om barnet kan fokusera blicken redan i livmodern är forskare inte helt eniga om. Några hävdar att barnet lär sig fokusera först under första till andra levnadsmånaden.
Vikt 2 200 gram.
Mamma
Ditt magmått (symfus-fundus) är nu 29-34 centimeter. Det varierar något beroende på barnets storlek och fostervattenmängden. Huvudsaken är att magen växer. Tänk inte för mycket på vikten, tänk istället på vad du äter och att du äter nyttigt. Ladda med kolhydrater inför förlossningen. Mycket grönsaker är också bra och ett par frukter om dan. Många tänker på förlossningen nu. Läs avsnittet till vänster om förlossningen och förbered dig så det känns bra för dig. Kanske är det dags att besöka en förlossningsmottagning?
Pappa/partner
Väntar ni första barnet kan det vara lärorikt, göra er säkrare och tryggare inför förlossningen att få komma på ett studiebesök på förlossningen några veckor innan det är dags. Alla har olika uppfattningar om hur det ska se ut att det kan vara bra att försäkra sig om hur det är i verkligheten. Hör med er barnmorska vad som gäller.
Hos barnmorskan/kontroller
Dags att besöka barnmorskan igen. Hon eller han känner efter hur barnet ligger, kontrollerar hur livmodern och barnet växer, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får du ta ett extra urinprov eller blodvärde. Din partner kanske har svårt att följa med på besöken varje gång men är alltid välkommen.

Snurrisnurren 31+5

Ännu en natt av bara snurr och obekväma ligg och sittställningar. Ja, ni läste rätt, jag sitter stundtals och sover.
Ibland får jag sån obehagskänsla när jag ska andas. Som att bebbe trycker upp mot lungorna och tar all mammas syre. Hua, då får man trixa och fixa tills man kan andas igen.
Men nu är jag en rolig syn. Ligger med en kudde under magen och tuttarna, fast bara ibland för Isak gillar inte alltid det påhittet. Trycker väl på han antar jag?
En kudde är placerad bakom ryggen som stöd och tre (!) kuddar bakom nacke och axlar och huvud. Isak är minst sagt upprörd över sitt minskade utrymme där inne och nu är det mer och mer ilskna sparkar upp mot mina revben på höger sida. Hoppas han fixerar sig snart och hamnar i ett annat läge! Hickar gör han då och då dygnet runt. Kan vakna av att hela magen ÄR en hicka. Ser mycket kul ut men stackarn, han måste få träna magmusklerna så det står härliga till. Men mamma dricker ju mycket Loka med smak och te med honung och det verkar påverka hur mycket han dricker...
Jösses Amalia, varför sa ingen att det kunde vara så här tungt att bära på en mage med världens sötaste bebbe i ? Min rygg och mina ben är ett smärtpaket. Jag tror inte någon längtat så mycket som jag efter att få gå utan kryckor, eller för den delen SPRINGA!!!
Min målbild borde vara att se mig själv springa över en äng utan smärta men nej jag håller mig gärna fast vid den då jag, M och bebbe ligger tillsammans på familjerummet på BB och jag har lilleman på bröstet.
Nu är det bara att stå ut sista tiden och ta det jättelungt!

Smärtan

Det är som att jag helt fjärmar mig från omvärlden och är bara i det som är.
Det är oerhört energikrävande. Jag blir matt.
Nästan förlamad och absolut oförmögen att göra något annat än att bara ligga. Och det är det sämsta. Blir stel och låst i lederna.
Det handlar inte om att huvudet inte orkar. Det gör helt enkelt för ont. Som tusen nålar överallt på samma gång. Huvudet slåss mot kroppen som inte vill. Jag förbannar den.
Som att alla sinnen skriker: "Res dig upp då!!"
Hur ska jag kunna förklara?
Jag orkar inte och kan inte men jag vill...
Ja det är svårt.
Och så kommer tårarna som jag är så trött på. Smärtlindrande? Kanske.. Men jag blir trött på mig själv. För att jag inte kan få vara hel. Jag är full med små smärthål.

Regn

Första dagen med dåligt väder här uppe. Min kropp reagerar direkt och jag har ont som fan. Ja så får man skriva en dag som denna. Snart är vi hemma. Skönt med varmt bad.

Min vän

I dag har jag haft en liggandes dag igen. Börjar vänja mig nu. Tar boken och filten och kryper till kojs med magen. Knorrar och gråter lite när det gör för ont men då är mannen där och muntrar upp så gott han kan.
M är för go´. Han tittar till mig då och då och idag blev det kortspel i sängen och goda skratt.

I dag pratade jag med min "nysnittade" vän . Det var så skönt att allt blev avdramatiserat för mig.
Hon tyckte inte alls det gjorde ont att få bedövningen och deras lille son fick ligga på hennes bröst direkt efter snittet som tog ca 10 minuter. Hon upplevde det som att allt gick väldigt smärtfritt och snabbt. Sen kollade de lillkillen och då var pappan med och därefter fick dem komma upp på BB avd. Visst är det så att pappan har ett mycket större ansvar under det första dygnet med blöjbyten och närhet mm. då mamman inte kan fullt ut men kom igen.. Det känns ju som en bra grej.
Det där jag hört om att mjölken inte rinner till tillräckligt på snittade kvinnor är struntprat. Hon slog hål på en hel del tråkiga myter vilket jag var mycket tacksam för. Min största rädsla var att jag inte skulle få Isak på bröstet direkt efter han är förlöst men visst får man det. Och när jag inte är med Isak är ju M det. Min vän var uppe dag två och allt som allt hade hon riktigt ont ett dygn efter men var uppe och gick utan smärtstillande dygn två. Hon upplevde snittet som väldigt fint och inte så synglit och stygnen skall ramla av själv. Att man duschade utan plast på el. likn. redan dagen efter hade jag aldrig kunnat tänka mig. Nej jag har nog tyvärr burit på alla skrönor som finns kring ett kejsarsnitt och det är synd att det finns så mycket snack kring det.
Se det så här då?? Jag kommer ha ett intakt underliv :-) (Förlåt, jag måste få se nåt positivt)
Jag har bestämt mig. Det blir ett snitt om läkarna på Spec. MVC nu anser att det är genomförbart. Varför kämpa mot min kropp som redan har så mycket smärta och kämpande och försöka vara duktig? Det finns inget duktigt i hur lillen kommer ut. Det duktiga är jag ju nästan klar med: Att ha burit på han i nio månader.

Vecka 30

(Åh på bilden ser ju faktiskt mina bröst helt normala ut och inte alls som ett par blivande mjölkmaskiner i E kupa!! That´s a keeper :-)

Det lunkar på. Jag funderar mycket på snittet och vad det skulle innebära för oss. M är ett bra stöd och peppar mig.

Tror det lutar åt det hållet. Men vi avvaktar och förhoppningsvis får vi samtal ganska snart efter hemkomst på spec. MVC. på Huddinge. Så mycket man vill veta och de ska ju också träffa mig för samtal och undersökningar.

Nästa BM besök 10 juli här uppe. Jag tror jag lyckats pusha upp järnet. Stackars mage, uppror! Sen hem till sthlm där min BM har semester så jag ska till en annan en gång. Min träffar vi först den 7 augusti och då skall jag säga att vi tänkt och vill gå vidare i diskussionerna. Hon är nog redan inställd på det.

Har fått mycket positiva reaktioner från olika håll om detta och jag känner mig inte lika rädd. Måste tänka på vad som är bäst för oss alla. Framförallt lille Isak. Ingen vill att jag skall vara utsjasad nybliven mamma som känner sig deppig för att förlossningen varit för hård.

Nu känns det iaf som att tiden går ganska fort. Jag välkomnar den känslan!

Texten är som vanligt från vardguiden.se:

Barnet
Barnet växer och växer. Nu börjar proportionerna likna ett nyfött barn. Hjärnan växer och veckar ihop sig mer och mer. För förstföderskor fixeras barnet ofta tidigare än för de som fött ett eller flera barn, då barnet kan röra sig ända till slutet. Nu är det trångt därinne, men barnet kan fortfarande slå kullerbyttor och röra sig ganska fritt. Många mammor säger att om barnet rörde sig mycket i magen är det aktivt även utanför.
Vikt 1 600 gram.

Mamma
Nu har tre fjärdedelar gått av din graviditet, bara tio veckor kvar. Det kan vara bra att fundera lite över hur det kommer att bli när barnet kommit ut. Passa på att göra sånt som du gissar att du inte hinner sedan. Gå på bio, fika med en kompis, gå till tandläkaren eller frisören. Barnets tyngd kan göra det svårt att hålla balansen. Försök tänka på hållningen så att du inte får belastningsskador. Passa på att börja lagra kolhydrater inför förlossningen. Ät rätt, det påverkar mer än du tror och du kan må mycket bättre.

Förväntningar

(Detta inlägg är inte skrivet som kritik till någon annan gravid och jag vill inte heller att någon skall känna sig ovälkommen in hit)

Jag är ju ett energiknippe som far och flyger fram.
Tyvärr har mycket av den positiva energin gjort att jag är där jag är i dag med utmattning och noll stresstålighet.
Men jag är också en person som vill vara mer än jag är. Hur skall jag förklara? Jag har sedan jag var ca. 15-16 år drömt om den dagen jag skulle få vara gravid. Jag har sett det framför mig; Välmående, rosaskimrande och pigg. Lägg till det en massa ork och fixande och trixande. Jag skulle vara smal och utan kroppsliga brister.
Nu blev det inte så. Som jag skrivit tidigare var det ett övervägande för mig och M att ta steget.
Ingen som inte är helt frisk kastar sig in i en graviditet eller ett föräldraskap utan att ha tänk inte bara en, två, 10, 50, 100, 1000 gånger. Men vi tog ett beslut. På gott och ont.
Jag kämpar varje dag av min graviditet, vi kämpar. Med värk, foglossning, påklädning, dusch, tårar och en stark envis vilja som vill mer än vad ork finns för. Jag har dessutom från mina underviktiga 51 kg gått upp till 70 kg. Det är tungt för vilken kropp som helst. Men visst...Vad är mest sunt på 170 cm?
Ett jag som inte kan släppa taget av en fasad som jag vill visa upp för att jag vill att alla skall se att jag är enligt mig "en bra gravid kvinna". Och vad är då det?
Det är nu jag inser att det är mina bilder och ingen annans jag målat upp.
Jag tror att det är fler som har det jobbigt med någonting under en graviditet än vad det är som har en hel graviditet utan några bekymmer alls. Fler som blir deppade, gråter, tvivlar och som kämpar med tankar som flyger och far. Men det är inget man pratar om. Det är tabu. Då är man "en dålig gravid kvinna".
Jag orkar inte längre låtsas. Att nästintill avsky sin smärtsamma graviditet är inte detsamma som att inte älska sitt ofödda barn! För kärlek och längtan slås inte ut av smärta och ledsamhet.
I dag är första dagen av min graviditet som jag viker mig för min icke existerande ork. Vi åker hem härifrån landet tidigare än beräknat. Jag har ingen ork. Sista tiden innan Isak kommer till oss skall jag bara vara. Om det innebär med det onda och med tårarna så låt så vara. Men jag flyr inte från det och jag är trygg hemma. Där har jag Magnus och de som älskar och bryr sig om mig. Jag skall erkänna att jag många gånger under denna tid och säkert flera gånger tittat med avund i brösten på andra gravida som ser så pigga ut, de som inte vet hur mycket man kan få stå ut med för att få nå sitt mål. Och jag vet att det finns dem som tittar på mig som inte ens kan få möjligheten att ha drömmen om ett barn. Men min upplevelse och min dröm är min verklighet och nu står vi inför upploppet som känns så tungt. Mina krav på mig själv och duktighetskänslan. Kanske blir det ett snitt för mitt välmående kanske inte? Jag tänker inte sätta nåt mål när det gäller det!

Natten

har bara varit snurr, snurr och vrid och vänd och satan vad ont jag har i ryggen och allt som man kan sammankoppla med muskler och leder och ligament i och runt fogarna.
Nej du herrn; Titta mer än gärna ut om 8- 9 veckor för nu börjar mamma bli ledsen på detta.
Känner mig VÄLDIGT uppgiven.

CTG

Vi mår bra. Fick se Mini på UL med, låg och sög på tummen!

Den kvinnliga läkaren sa att man alltid skall ringa och prata med dem om man får smärtsamma sammandragningar så vi gjorde rätt. Jag har moderkakan i framvägg och då känner man ofta inte bebisen så bra, att jag har gjort det så mycket och tidigt i graviditeten är mer ovanligt och nu när den är stor känner man den desto mindre. M fick lära sig en gungningsteknik av magen som vi kan använda för att väcka bebben om den varit för stilla under en längre tid. Och jag skall dricka iskallt vatten. Om Mini fortfarande efter dessa "behandlingar" inte rör sig ska vi också ringa in.

Jo då, i morgon får vi bilder från Tittut i 3D som vi kommer lägga upp här. Och vet ni vad?? En journalist och en fotograf från Aftonbladet skall vara med vid undersökningen för en artikel. Hm hm.. Mini kommer vara en riktig linslus ;-) innan h*n ens är född. Kanske mest avslöjar mammas och pappas ego?

Spec. MVC

Fick tag på min BM i dag och vi fick komma och lyssna på Minis hjärtljud. De var bra vilken kändes skönt. Jo, hon tyckte nog att bebben har vänt sig med huvudet nedåt och det kan vara därför jag inte känner av några rörelser mer än det där lilla fladdret längst ned mot livmodern. Men eftersom man nu i den veckan jag är i ska känna av sin bebbe 3 ggr per dygn och att jag hade ont i går så ville hon att vi kontaktade förlossningen på Huddinge.
Så efter att ha pratat med samordnaren där och diskuterat ett tag kom vi överens o att jag idag kl. 14.30 skall på ett besök spec. mödravården, där skall de titta på mig så jag inte öppnat mig något och framförallt lyssna på barnet med CTG. Det känns kymigt att åka in men bra att de kollar upp en på en gång och inte släpper en sån sak. Det kan vara en sån "enkel" sak som att foglossningen (som jag hade en liten aning om) kan ha förvärrats så pass att när jag får en sammandragning reagerar de muskler runt fogarna där jag har ont att det blir smärtsamt. Det är ingen fara bara jobbigt för mig.
Jag återkommer när vi vet något. Hoppas och tror att allt är okej med oss båda men jag följer det rekommenderade. Man vill inte chansa.
M är med och håller handen såklart.

Kickade barnmorskan

Mini visade sig på den bästa sidan hos BM Sofia idag. När hon skulle lyssna på bebbens hjärtljud sprakade det rakt upp emot dopplern så det hördes i högtalaren! Sofia skrattade hjärtligt och när hon sen skulle känna hur bebisen låg fick hon sig en riktig känga.
Nu låg bebisen med huvudet och armarna upp mot höger sida och benen och fötterna rakt ner i.. Ja, vad skall man säga, det känns som att bebisens fötter sparkar ut mellan benen på mig så att säga. Inte så kul när man är kissnödig!
Hon förstod vad jag menade när jag sa att bebisen är en vild en och vi kom fram till att det är mysigt att ha den kommunikationen med bebisen. Det är kanske mer viktigt för mig och M nu när det är lite jobbigt med min värk. Det är givetvis olika från bebis till bebis hur pass aktiva de är och det är ett klart personlighetsdrag. (Jippie, vi får en vildbuse!! Mamma kommer gå ner sina kilon fort!)
Mitt HB (järnvärde) var 121 och fortfarande bra, det skall ligga över 110 när man är gravid. Inget behov av järntillskott än alltså! Att jag mår dåligt är ju inte bra men att bebisen mår toppen och att magen växer enligt kurvan och jag med den är ju det absolut viktigaste. Det är det som ger mig styrka.
Tänk om det hade varit vinterslask, kallt och bebisen hade mått dåligt på nåt sätt OCH att jag hade haft uppluckringen, då hade jag gått under.
Blev sjukskriven hos läkaren på MVC fram till förlossningen. Inget snack om saken, hon skrev ett tydligt läkarintyg där det står att det kan vara skadligt för mig att jobab deltid och att det inte är ett normaltillstånd för att vara gravid. Skönt. Inget tjafs med FK denna gång.
Jag kommer få sjukresor till och från sjukgymnasten så jag slipper vanka på bussen.
Tillfällig färdtjänst ger man inte. Känns trist att inte kunna ta sig dit man vill men det är ju ändå dock "bara" 15 veckor kvar och jag är ju frisk i grund och botten.
Nu skall jag lägga mig raklång och läsa lite och TENS:a mig själv. Mmmm....

Sola skiner

Vaknar runt 05.30 som vanligt av att Mini ligger och sparkar och vrider och vänder som en annan liten mask..

Det är bara så mysigt .

I går innan läggdags masserade M mig försiktigt med "Igelkotten" som jag kallar den, det är en sån här boll som verkligen är skön att använda när man har ont. Men om jag jag har ont i triggerpunkterna nedåt ryggen blir det motsatt effekt. Känns som tusen nålar!

Sedan tog jag en stor Alvedon och sen gav jag mig attan på att jag skulle hitta några elektroder till TNS-apparaten liggandes här hemma. Och det gjorde jag!

Så igår lade jag mig och försökte slappna av och andas, jag lovar att det är svårt när man har så ont att man nästan har kramp i musklerna. Men jag brukar tänka på förlossingen och träna på att uthärda smärta. Det är inte alla som har den möjligheten (om man nu skall se det hela positivt)

Så efter 40 minuter väckte M mig och tog bort apparaten och jag somnade nästan smärtfri! I natt har jag sovit okej, det var ett tag sen. Jag behövde det.

I dag skall vi köpa stöd till våra perenner, en hel del rök med i går under stormen och nu börjar de blomma och är så vackra. Bäst att passa på att vara aktiv när man inte har så ont. Då stelnar man dessutom inte. Jag skall uppdatera med kort på lilla trädgården sen...

Värk värk värk

Min kropp är ett värkpaket. Jag kan inte ligga i sängen längre. Det gör ONT ONT ONT. Och snart skriker jag (Förlåt Mini).
Jag är så ofantligt trött har inte sovit en normal natt på två veckor och i morgon skall jag ut på krogen och fira en 30-åring. Vi skall sitta ned från 19 till 23 och jag kommer ha så ont. Hur skall det gå till?????
Hade det inte varit för min gode vän V hade jag struntat i att gå. Jag har ingen ork i varken huvud eller kropp.
Fy f-n vad jag HATAR att jag inte bara kan få vara gravid utan att ha ont.
Är arg! Min TNS apparat har jag inga självhäftande elektroder till så det måste jag beställa.
På måndag skall jag till BM och läkaren och jag ska definitivt be om hjälpmedel.
Har ingen bil hemma på dagarna och bussen är bara att glömma den sträckan jag har till sjukgymnasten. Denna vecka blev två inplanerade besök bara ett och även det höll jag på att boka av.
Vad jag däremot INTE tänker be om är starkare värktabletter där går min gräns. Jag vill INTE stoppa i mig och Mini nåt sånt. Det räcker med att jag knaprar Alvedon.

Jag är ledsen över att jag inte får må bra ens under min graviditet.

Mer kraft

I går var jag på återträff med tjejerna i stresshanteringsgruppen.
Vi satt från 14-16 med handledarna på sjukhuset och tiden bara flöt bort. Efter träffen kände jag mig stärkt och mer glad.
Satte mig på bussen och tänkte: "Jag som älskar att blogga.. Ska hela den här situationen ta bort den glädjen med??" Nej....
I dag skall jag bli stucken igen av MINST 10 nålar i fötter, ryggslut och rumpa (!). Häärligt.
Kl. 16 blir det mammavattengympa och sen är det kvällning igen.
En dag i taget lever jag efter nu.
Har pratat med min handläggare på FK och hon är snäll. Är inne på den fjärde handläggaren sedan min sjukskrivning började och hon jag har nu var den första i raden. Hon ansåg att det hänt mycket saker som är felaktiga i mitt fall och hon skall nu ta tag i det. Men att rehab. insatserna upphör när man är gravid eller mammaledig stämde ju inte. Så hon skall ha stenkoll under hela mammaledigheten med på att jag får det som utlovats, och nu startar allt igen med möten och rehab.planer... Uscha, men en dag i taget!
Mini har en mer regelbunden dygsnrytm nu och magen är stenhård, mindre och mindre plats för lill*n alltså. Veckorna går fort.
Bloggträffen den 19/5 måste jag ställa in för min del. Vi åker upp till landet och jag behöver det så väl. Hoppas ni förstår och sommaren är ju lång.

Tom

(Svart hål på bilden)

Hemkommen från läkarbesöket på MVC.
Visst jag blev sjukskriven. Men han uttryckte klart och tydligt att jag mest troligt inte kommer att få sjukskrivningen godkänd och med det ingen sjukpenning. "Foglossning är ett normalt tillstånd och att vara gravid är ingen sjukdom". Jag har hört det förr men varje gång känns det som en käftsmäll. En kränkning.
Behöver jag nämna att det var tunga tårar som rann nedför mina kinder hela vägen hem?
Känner bara en stor besvikelse på vårt samhälle och en ilska och sorg.
Vi klarar oss inte utan någon ersättning för mig! Vilken familj skulle det?
I dag tog jag mig trots allt ork att skriva ett tvåsidigt A:4 till FK som antagligen inte kommer att ge något. Men jag bad dem att verkligen göra en helthetsbedömning av mitt fall och min förmåga att arbeta (vilket det så fint heter)
Annars är de hjärtligt välkomna att spendera ett dygn med mig.
Tar lite paus från bloggandet tills jag fått veta nåt, brevet till FK är lagt på lådan men nu mår jag inte bra. Det skulle bara bli negativa vibbar här inne om jag skrev, orkar inte det.

Blääääää

Okej, är jag ett offer eller är jag den som skall gå vinnande ur detta utan att vara helt sönder och slut??
Nu har jag bestämt mig.. Jag tänker inte engagera mig i försäkringskassan mer än jag gjort. I dag har jag ringt för sista gången ang. min långtidssjukskrivning. Nu är det f-n upp till dem. Skall jag bli frisk eller bara kosta samhället pengar? Om alla som är långtidssjukskrivna inte heller fått det utlovade förstår jag varför vi har så många sjukskrivna i Sverige. Och det kostar MASSOR av pengar. Jag vill ju inget hellre än att bli bra.
Nu är det iaf locket på!
Fr om måndag är jag iaf hemma 100% oavsett om de betalar min sjukskrivning eller inte. Jag blir ju inte mer arbetsför för att de nekar mig ersättning.
Annars skön fredag då jag legat med 12 akupunkturnålar i ryggen hos sjukgymnasten och träffat mamma på bibblan och fikat och läst tidningar i tystnad.
Nu middag och sen lågläge i soffan.
Najjs helg på er!

Hönan eller ägget?

Ni som läst min blogg sedan jag blev sjukskriven augusti 2005 (i varierande omfattning) vet vilken kamp det är och vilket personligt engagemang som krävs för att man skall bi sedd och hörd.
Det är väl det mest motsägelsefulla att man som sjukskriven, "utbränd" person skall behöva kämpa för att få hjälp?
Den som inte vet vad det innebär att vara "utbränd" borde prova på. Man har nämnligen nästan noll och ingen förmåga att koordinera varken sig själv eller saker och vid minsta ansträgning säger kroppen ifrån med fler symptom.
Jag kämpade och var arg , skrev brev och ringde och tjatade men till föga hjälp. Min smärtpsykolog förklarade att desto mer jag kämpade för skulle min kropp kämpa emot.
Stress av vilket slag som helst föder mer smärta och tvärtom. Lätt att fastna i en ond cirkel vilket de flesta utrbända gör.
Att dessutom under hela sitt sjukdomsförlopp kämpa med vanliga människor som man möter i sitt vardagsliv och behöva försvara sin sjukskrivning och sitt mående tar också mycket energi.
De som känner mig har aldrig ifrågasatt och M som lever tätt inpå mig har många gånger sagt att han gladeligen skulle kunna informera alla som var genuint intresserade av att förstå.
Försäkringskassan lever i sin egen lilla värld och har sina arbetsätt men i mitt fall verkar det vara"uttysningsmetoden" som de har bestämt sig för att använda sig av.
I december 2006 blev jag skickad på en stor rehabiliteringsutredning på Sophiahemmet rehab. vilket säkert kostade flera tusentalskronor. Jag fick träffa en överläkare i pskykologi och en specialist i ortopedi. De synade mig i sömmarna och frågade de mest närgågna frågor man kan tänka sig. Jag fick två huvuddiagnoser.
I utredningen sades att det var avgörande för mitt tillfrisknande att jag fick KBT-terapi och flera insatser för att jag skulle kunna återgå i arbete till 100%.. Vad hände sen?? INGENTING.
Planen sades vara att jag från februari skulle jobba 50% i 6-8 månader och därefter 75% i ytterligare 6 månader för att sedan eventuellt kunna komma tillbaka. Psykologen skrev också att det tyvärr ligger i min natur att ställa för höga krav på mig själv och köra på för hårt vilket kan innebära att ett återfrisknande kan ta längre tid. Smärtan kan också begränsa min återgång och ork.
Nu har jag försökt nå min handläggare på FK i en vecka. Lämnat meddelande och desperat förklarat min situation. Tro ni hon har ringt upp? I går kväll fick jag en ångestattack igen, första gången på länge. Det var inte behagligt. Jag oroar mig för att jag inte mår bra och jag vill ju bli frisk men det verkar vara som man är lämnad till att "hela"sig själv.
Att själv göra sig frisk efter ett utmattningssydrom är omöjlight det vet alla som är insatta.
Jag känner mig helt utelämnad.
Nu är jag i vecka 21. Den 16 juni går jag på sommarlov. Den 20 augusti startar skolan och jag börjar vanligtvis jobba igen. Då är jag i vecka 36. FK:s och min arbetsgivares tanke är nog att jag skall jobba mina 50% till sommarlovet och sen återgå i 100% efter mammaledigheten. Utan utlovade insatser?? Skulle inte tro det. Jag rehabiliterar inte mig själv.För nu är jag där igen.. Hönen eller ägget? Smärtan föder oro som föder stress som föder smärta som föder... Har ont, ont, ont i hela kroppen och själen smärtar den med. Vilken skuld man har för lilla Mini som ovetandes får bäras av mig som stundtals känner mig väldigt nere av all smärta och allt oförstående.