Glädjerop och lyckorus

Försäkringskassan har godkänt min sjukskrivning! Jag är så glad att jag gråter.
Foglossningen är alltså en sjukdom och man kan vara sjuk när man är gravid... Ja kors i taket och dra mig baklänges och allt det där. Vilken tur att det finns nån vettig människa på FK!
Det hade inte varit optimalt att leva endast på M:s lön fram till att jag kan börja plocka mammapenning. I kväll blir det att ta fram "finköttet" ur frysen och kanske köpa en Ben and jerry´s glass?
*puh*

Blääääää

Okej, är jag ett offer eller är jag den som skall gå vinnande ur detta utan att vara helt sönder och slut??
Nu har jag bestämt mig.. Jag tänker inte engagera mig i försäkringskassan mer än jag gjort. I dag har jag ringt för sista gången ang. min långtidssjukskrivning. Nu är det f-n upp till dem. Skall jag bli frisk eller bara kosta samhället pengar? Om alla som är långtidssjukskrivna inte heller fått det utlovade förstår jag varför vi har så många sjukskrivna i Sverige. Och det kostar MASSOR av pengar. Jag vill ju inget hellre än att bli bra.
Nu är det iaf locket på!
Fr om måndag är jag iaf hemma 100% oavsett om de betalar min sjukskrivning eller inte. Jag blir ju inte mer arbetsför för att de nekar mig ersättning.
Annars skön fredag då jag legat med 12 akupunkturnålar i ryggen hos sjukgymnasten och träffat mamma på bibblan och fikat och läst tidningar i tystnad.
Nu middag och sen lågläge i soffan.
Najjs helg på er!

Hönan eller ägget?

Ni som läst min blogg sedan jag blev sjukskriven augusti 2005 (i varierande omfattning) vet vilken kamp det är och vilket personligt engagemang som krävs för att man skall bi sedd och hörd.
Det är väl det mest motsägelsefulla att man som sjukskriven, "utbränd" person skall behöva kämpa för att få hjälp?
Den som inte vet vad det innebär att vara "utbränd" borde prova på. Man har nämnligen nästan noll och ingen förmåga att koordinera varken sig själv eller saker och vid minsta ansträgning säger kroppen ifrån med fler symptom.
Jag kämpade och var arg , skrev brev och ringde och tjatade men till föga hjälp. Min smärtpsykolog förklarade att desto mer jag kämpade för skulle min kropp kämpa emot.
Stress av vilket slag som helst föder mer smärta och tvärtom. Lätt att fastna i en ond cirkel vilket de flesta utrbända gör.
Att dessutom under hela sitt sjukdomsförlopp kämpa med vanliga människor som man möter i sitt vardagsliv och behöva försvara sin sjukskrivning och sitt mående tar också mycket energi.
De som känner mig har aldrig ifrågasatt och M som lever tätt inpå mig har många gånger sagt att han gladeligen skulle kunna informera alla som var genuint intresserade av att förstå.
Försäkringskassan lever i sin egen lilla värld och har sina arbetsätt men i mitt fall verkar det vara"uttysningsmetoden" som de har bestämt sig för att använda sig av.
I december 2006 blev jag skickad på en stor rehabiliteringsutredning på Sophiahemmet rehab. vilket säkert kostade flera tusentalskronor. Jag fick träffa en överläkare i pskykologi och en specialist i ortopedi. De synade mig i sömmarna och frågade de mest närgågna frågor man kan tänka sig. Jag fick två huvuddiagnoser.
I utredningen sades att det var avgörande för mitt tillfrisknande att jag fick KBT-terapi och flera insatser för att jag skulle kunna återgå i arbete till 100%.. Vad hände sen?? INGENTING.
Planen sades vara att jag från februari skulle jobba 50% i 6-8 månader och därefter 75% i ytterligare 6 månader för att sedan eventuellt kunna komma tillbaka. Psykologen skrev också att det tyvärr ligger i min natur att ställa för höga krav på mig själv och köra på för hårt vilket kan innebära att ett återfrisknande kan ta längre tid. Smärtan kan också begränsa min återgång och ork.
Nu har jag försökt nå min handläggare på FK i en vecka. Lämnat meddelande och desperat förklarat min situation. Tro ni hon har ringt upp? I går kväll fick jag en ångestattack igen, första gången på länge. Det var inte behagligt. Jag oroar mig för att jag inte mår bra och jag vill ju bli frisk men det verkar vara som man är lämnad till att "hela"sig själv.
Att själv göra sig frisk efter ett utmattningssydrom är omöjlight det vet alla som är insatta.
Jag känner mig helt utelämnad.
Nu är jag i vecka 21. Den 16 juni går jag på sommarlov. Den 20 augusti startar skolan och jag börjar vanligtvis jobba igen. Då är jag i vecka 36. FK:s och min arbetsgivares tanke är nog att jag skall jobba mina 50% till sommarlovet och sen återgå i 100% efter mammaledigheten. Utan utlovade insatser?? Skulle inte tro det. Jag rehabiliterar inte mig själv.För nu är jag där igen.. Hönen eller ägget? Smärtan föder oro som föder stress som föder smärta som föder... Har ont, ont, ont i hela kroppen och själen smärtar den med. Vilken skuld man har för lilla Mini som ovetandes får bäras av mig som stundtals känner mig väldigt nere av all smärta och allt oförstående.

Du har plats nummer

75!!!! "Din väntetid är 15 minuter"
Att jag verkligen var sjuk och hemma och sängliggandes med foglossningen högst påtaglig idag var ju verkligen inte mitt fel.
Men att det finns många andra som säkert bara ser dessa två dagar som extra ledigt då man kan mjölka systemet på extra pengar stör mig mycket!
Grrrrr... Smärtan får mig att bli Lilla My igen och nu kan jag inte sitta längre för att svanskotan trycker ömt så det var det.
I morgon hjärtljud kl. 13 hos MVC!
Jag längtar mest till läkarbesöket den 7:e...

(Ja, jag vet att det är mkt gnäll på Fia här men det är SYND OM MIG!!)

Suck på högsta nivå

När min medicinska utredning var klar i januari 2007 blev min rehabplan upprättad och jag skulle få KBT terapi och många andra insatser för min värk och mitt utmattningssyndrom.
I dag är jag gravid i vecka 20 och försäkringskassans insatser lyser med sin frånvaro. Tänk att det år 2007 är möjligt att bli bortglömd i statistiken.. Det är helt sjukt! Jag är urförbannad!
Den 7/5 har jag fått läkartid på MVC för foglossningen. Nu tänker jag inte hålla inne med hur jag mår. Vem gagnar det? Jag har ett duktighetskrav på mig själv som just nu gnager i mitt huvud och säger att jag borde klara av att vara gravid utan att vara sjuk. Men jag MÅSTE släppa känslan. Återigen min stress som pockar på... Högsta prestation i allt!
Mitt utgångsläge när jag blev gravid var ju inte 100% utan bara 50%, jag visste ju att det kunde bli så här och ändå känner jag mig misslyckad. Misslyckad över att jag gråter när jag har ont, arg och besviken på att min kropp inte vill vara snäll. Jag som redan bar på värk fick mer. Och jag tänker varför ingen annan? Och min mamma säger: "För att du orkar och klarar det". Ska bli skönt med 4 dagar ledigt så jag kan ladda lite energi.

Det knakar inte alls i fogarna...

Det bara rör sig en massa.
Jag ville bara höra av mig och säga att jag lever.
Just nu är jag trött, trött, trött och har bara ont i det förbenade bäckenet och allt runtomkring det. Kan inte sitta eller ligga skönt och skor är ett onödigt ont (birkenstock till sommaren?)
Var hos sjukgymnasten idag som är en riktig pärla som tryckte och drog och konstaterade att jag är helt överrörlig. Foglossningen är ett faktum och inte bara ett kanske.
Jag fick låna ett bälte som jag nu använder och får snart hem ett eget.
Jag ser det svårt att jag kommer kunna jobba tiden ut vilket känns trist. Men... Vad gör man inte? Jag får inte vara dum nu utan skall sätta Mini i första hand (även om foglossningen i sig inte påverkar barnet) men som Ylwa skrev kommer jag ju få en lättare förlossning då mitt bäcken är så pass uppluckrat att barnet antagligen pluppar ut :) Alltid nåt...
Tur att jag är sjukskriven på 50% redan, vad hade jag annars gjort? Försäkringskassan är ju nästintill omöjliga på sjukskrivningar för gravida. "Det är ingen sjukdom att vara gravid".
Om jag blir helt sjukskriven längre fram skall jag ta och fråga dem om de inte skall utreda till vilken omfattning jag kan vara gravid.. Är det 100, 50, 25 eller inga procent alls? Skämt åsido...
Nu skall jag bara vila och ladda batterierna igen tills nya krafter infinner sig. Nya tag!
Imorgon onsdag sen torsdag och ultraljud på Huddinge! Det är tur att jag just nu känner mig mycket lycklig inombords och glad över att vara gravid trots allt. Det är väl nån meningen med det för att man skall stå ut med lite krämpor?? Jag tar vad som helst för att vi ska ha barn men det behöver inte vara kul.
I kväll blir det "Casino Royal" på DVD liggandes i soffan med benen i mannens knä och kissen på magen (snart kommer hon ramla av kulan)

Rehabplan??

I dag kl. 8 har jag tid hos företagsläkaren och han och jag skall prata om min rehabilitering.
Skall jag åter igen gå ifrån ett läkarebesök och känna att allt som utlovats av Fösäkringskassan bara var tomma ord eller skall det äntligen ske något???
Jag tvekar....

Försäkringskassan- den dåliga följetången

4 handläggare senare:

Efter den påkostade utredningen på Sophiahemmet Rehab konstaterades att jag har ett utmattningssyndrom (kraschat in i väggen för nåt år sen) och Fibromyalgi.
Två oberoende läkare rekommenderar en fortsatt sjukskrivning på 50% i 6 månader och sedan 75% i 6 månader för att sedan ev. gå upp på 100%.
För att jag skal kunna gå upp i tid anser båda att jag behöver en bra sjukgymnast med intresse för min problematik och KBT-terapi under en längre tid.
I dagarna fick jag besked att FK anser att jag har rätt till att vara sjukskriven i 6 månader på 50% och sedan öka på tiden långsamt under en längre peroiod. Jag kommer inte heller behöva gå på sjukbidrag utan får vanlig sjukpenning vilkent underlättar vår ekomnomiska situation.
Jag har nu varit på möte hos min högsta chef och jag kommer att få behandlingar via företagshälsovården. Hon vet att jag är gravid och kommer gå på mammaledighet efter sommaren, trots detta betalar dem min rehabilitering. Det är tur att jag jobbar Kommunalt och inte privat! ( Iofs måste de betala rehaben men de kan ju göra det ovilligt)
Jag har så många gånger blivit besviken på utlovade behandlingar och rehab.insatser att jag denna gång inte tänker ropa hej förrän... Men det känns positvit att jag fått ett beslut och att jag har två klara diagnoser så jag slipper känan mig dum i huvudet.
En sak jag inte skrivit om här på bloggen (och jag har undvikit det för att bita ihop lite) är om min värk och hur jag mår nu när jag är gravid. Det är kämpigt men nu är allt värt det. Min graviditet kanske inte blir en dans på rosor och jag är mer beroende av M:s hjälp och ork. För oss var det ett stort beslut att skaffa barn. Jag är ju oftast trött och slut i kroppen, det är svårt att föklara för nån som inte varit "utbränd".
Vi vet inte hur allt kommer att bli. Men alternativet att avstå från barn finns inte för mig och jag är villig att kämpa lite extra och ha lite mer ont. Jag brukar tänka: Kan kvinnor i krig skaffa barn så är allt möjligt!
Nu har vi iaf kommit ett steg på vägen. Jag behöver inte oroa mig för att bli utförsäkrad!
Helgen känns lätt!

Man ska aldrig säga aldrig...

Var det inte jag som hade lovat mig själv att inte flytta nåt mer???
Ändå... Nu står vi i det här organiserade kaoset igen.
Fy f-n vad det ser ut här hemma!! Ni kan ju tänka er jag med mina städnojjor och kontrollbehov i detta kaoset.. Blir mycket andningsteknink och avslappning. Men ett och ett annat vredesutbrott blir det ju på vägen. Jag kan också nämna att på sista tiden har min motorik flippat totalt, jag har tappat två tallrikar, tre glas med dryck och en blomma.. KRASCH!! M har en ängels tålamod och jag bara bölar då det händer. Men om man nu skall se det positivt så kommer det ju att vara värt det:

1. Egen tomt.
2. Grilla på egen grill på somrarna.
3. Tvättmaskin och torkskåp i samma våningsplan.
4. Enplan= Inga trappor.
5. Stort förråd.
6. Nära naturen och badplats på sommaren.
7. Direktbuss till stan (ist för pendeln som aldrig går i tid)
8. Större yta (118 kvm!!)
9. Flera vänner i området.
10. Ostört läge(sovrum mot atriumgård och hörntomt)

I morgon mina kära vänner är det sista dagen på rehabutredningen (Betalad av Försäkringskassan). Jag skall få ta del av utvärderingen av mig själv (med hjälp av en rehabvägledare som jag tror är beteendevetare??) Jag är hitills positivt överraskad av hur det gått och hur jag blivit bemött. För första gången kände jag mig inte utpekad och misstänkt.
Men jag förväntar mig inget cynisk som man blivit på denna resa. Allt som blir bra är en bonus! Det som händer i nästa steg är att utvärderingen går till min handläggare på FK och sen skall de gå vidare. Jag säger bara: "I rest my case".. Tänker inte hetsa upp mig över det nu (var det verkligen jag som sa det??)

GOTT NYTT ÅR

Året då Singelmingeltjejen kunde säga att nätdejting (hatar ordet men ändock..) lönar sig.

Året då fröken blev Fru och fick sin Prins., med riktigt slottsfest och en vigsel som rörde alla till tårar.



Året då jag slutar träna och mår jättebra av det.

Året då husdrömmar blev sanna och lägenhetsförsäljningen blev lyckad!






Året då kärleken blommade och vänskap sattes på prov.. När de som verkligen var sanna stannade kvar vid ens sida och en del svek.



Året då min kropp gav upp och jag blev "långtidssjuk", året då många tårar gräts innan jag vaknade upp i mitt "hyperspeedliv" och insåg att jag sprungit förbi allt som var viktigt de senaste åren.
Året som blev kamp mot läkare och Försäkringskassa.
Året då jag fick en rehabutredning och en "riktig" diagnos enligt ICD10 och med det en början till ett vänligt bemötande från FK.
Året då en stark barnlängtan föddes.
Året då jag fick en riktig bästa kompis med västeråsresa och kryssningar.
Året som min familj och alla vänner fick vara friska och starka.
Året då jag läste fler böcker än någonsin.
Året som inte politikerna höll sina löften om vårdgarantin.
Året då morfars hjärtoperation, som nu blivit uppskjuten 3 ggr, inte blev av. 81 år gammal och han åker ständigt ur kön...
Min "Moffa", barnbarnens hjälte firade 60-årig bröllopsdag med sin Dagny (Mormor) i går på nyårsafton. Allt han önskar är som han själv säger "En bra sista tid".. Men utan operationen är detta inte möjligt.
Jag håller tummarna för min moffa nu.


Jag och M önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt år..Jag känner på mig att 2007 kommer bli det bästa året hittills!!
Jag ska lova mig själv att bli bättre på att ta hand om mig själv. Jag ska lägga ner tid och energi på min kommande KBT-terapi och sjukgymnastik. Men viktigast av allt; Jag ska ta det lungt!

Tack för att Ni finns; Min lilla bloggfamilj där ute i cyberrymden!! Utan er vore jag mindre....
Åter till god dryck och mat!

Kär och galen

Foto: Katja Rummelt

I dag har vi varit gifta i 27 dagar.. Och jag blir bara mer och mer förälskad i denna man!! (Äckligt sockersliskigt va?)

Annars??

Utredningen klar.. Nu: Byråkrati.... Träff med rehab. vägledaren på andra sidan året.

Lägenheten: Budgivning klar (efter 3 dagar). Papper på måndag. Jag blir rabiat om nåt skiter sig.

Krama extra mycket på M och titta klart på "Flåklypa" i kväll.

I morgon julmat här hemma med fader med fru. Mycket trevfligt.

Utlandsresa den 23:e. Hämta väskor i källaren som står längst in (humor!!!!) börja ta fram bikini och så...

Önskar er alla en avkopplande helg och ta inte på er julstressen nu!

Vildjuret

är äntligen hemma!!

Detta innebär att var jag än går, vad jag än gör och när jag än gör det så är hon med...

Men.. Det brukar lägga sig efter nån dag. Sen är t.o.m hennes vardag igång igen. Hur som helst är jag glad att ha en värmande kisse på magen och någon som faktiskt får mig att bli lugn(are).

I dag andra dagen av rehabutredning och det har gått så bra. Diagnosen från överläkaren i psykiatri är solklar; Utmattningssyndrom

och läkaren kommer därav att rekommendera kognitiv terapi under en lång period en uppgång på 50% i vår. Jag kommer att arbeta 50% under max 1 år för att sedan långsamt gå upp till 75% . I morgon sista besöket med ortopeden som också skall säga sitt (det kan ju hända att hon ser saker och ting annorlunda, men det hoppas jag inte att hon gör). Hon ska klämma och känna på Fibron.

Jag har för många gånger blivit glad och positiv inför ett besked för att ropa "hej" denna gång. Men en sak är säker; Jag är glad att han som jag vill att jag ska komma upp i 50% snart!!! Och jag lovar.. Jag ska ta det lungt!

Denna dag har jag väntat på länge: En läkare som förstår det jag säger och som vill att jag ska få hjälp. Det tog tammejfaan bara 1 1/2 år....Skam den som ger sig!

Och för alla er som undrar över "beskedet" kan jag bara säga: Ni får vänta som jag och M gör :)

Det kanske inte ens kommer denna vecka.... Men jag har slutat tro..... Trots avskanaden av "det röda besöket"...

Kram på er alla!!

Ps.Budgivningen rör sig i sakta mak.. Men det går bra! Extravisning om 30 min.. ett par som hoppar in långt över utgångspriset..Man får hoppas... Ds.

15

dagar kvar till utlandet! Och jag har fått utlandvistelsen godkänd av Försäkringskassan!!!

Uppvärmda pooler, solglasögon,inga måsten, mobilen hemma, flip-flop, en bra bok (eller 2), sätta sig vid dukat bord, frukost på hotellet, god mat, gott vin(?), linne, kvällspromenader med varmare tröja (?), bli lite brun, sovmorgnar, mindre värk, avkoppling, stort dubbelrum, 24 grader, umgås med min älskling, äta onyttigt, inte behöva åka till tre ställen på julafton, inga julklappar, bikini, havsutsikt, katten hos moder, bada och simma, skicka vykort, fota, njuta!!

Min antiauktion

Så i dag kastade jag mig ut i morgonrushen och tog mig till rehabcentret.
Jag är ju alltid ute i god tid för att slippa bli stressad och för att kunna ta det i min takt.
På Centralbron känner jag att jag går in i stresskänslan bara av att se alla bilar som svichar förbi och av att folk börjar resa sig fast det år långt kvar till stationen. Min föreställning av hur det kommer att bli när jag kliver ned i underjorden får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Jag tänker inte få panikångest nu.
I dag ska vara en stark dag!
Jag utsätter mig väldigt sällan för onödig stress det vore ju som om en kattallergiker frivilligt skulle gosa med en kisse! = Inte bra.
Väl på Centralen inser jag att det är nu jag måste applicera "mindfullnessen" och sätter på mig hörlurarna med klassisk musik flödande ur mp3:an.
Jag mot världen-känslan infinner sig och jag får ofta en känsla av att jag skall övervinna mig själv och min egen stress eller panik över situationen. Jag måste för att komma vidare och inte fastna i ett stresstillstånd.
Ner i myllret av folk... Nu är det musiken och jag och det är jag glad för, för nu har jag bestämt mig för att inte gå in i "alla andras" stress vilket är så enkelt att göra.
Ja, jag går långsamt.. Tänker inte låta klackarna slå i betonggolvet och skynda mig ned mot gröna linjen bara för att alla andra målmedvetet stirrar ned i golvet och är någon helt annanstans; Kanske på jobbet med datorn som krånglar, i kassakön på ica efter 18-tiden där det går så långsamt eller på dagis fast de nyss lämnat lilla Lisa där nyss. Allt för att slippa känna nuet.
Varför gör folk så? Är vi för rädda att känna verkligheten och det som pågår runt omkring oss. Och om vi gjorde det.. Vad skulle då ske?
När jag kommit i rulltrappan ned mot plattformen ser jag ett tåg komma in men jag har bestämt mig för att inte sptinga.. Det går ju oftast ett nytt om 2 minuter.
Flera personer springer förbi mig och jag är glad att jag inte är en av dem. Jag känner mig stolt över att jag är en snigel och att jag för en gångs skull lyckas hålla mig i mitt lugn och inte bli meddragen i stressen.
Väl framme vid Rådmansgatan tar jag fram kartan och tar mig tid att stå still vid sidan av trottoarkanten, det är skönt att för en gångs skull bara ta sig tid. Jag betraktar folk som går förbi mig, fast för att vara ärlig småspringer de flesta.
En mamma med en take away latte i handen gåspringer förbi med en trött liten i vagnen. Hur skall dagens små bli om några år??
Inte för att jag är någon expert men spontant känns det ju som att antalet sjukskrivningarna för stressrelaterad ohälsa kommer vara högt.
Jag lyckas ta ut en riktning på hur jag ska gå och nu spelas en vacker pianokonsert i mina öron. Hur kan jag tänka på bilarna som susar förbi i morgontrafiken nu?
Jag kännerr mig tillfreds och känslan av att jag klarat att åka in till stan utan att ha blivit frustrerad, ledsen ellerblivit arg är härlig.
So what om jag måste avskärma mig med klassisk musik och vara en snigel.. Det är värt det.
Jag kom fram til rehabcentret 9.30 och hade tid 10.00. I en halvtimme satt jag och andades och försökte tänka att marken inte kommer att rämna under mina fötter om utredningen inte går min väg.
Jag har ett bra liv, jag är inte döende och jag är en riktig liten tuff kämpe. (Ofta ser jag mig själv som Mowgli i boxningsscenen med Baloo.. Ni vet)
Efter samtalet på 1 timme kände jag mig inte upprörd, inte ifrågasatt, inte dumförklarad. Bara tillfreds att någon lyssnat och velat veta hur min vardag och livssituation ser ut. Vad jag vill ha för hjälp för att dem på bästa sätt ev. ska kunna hjälpa mig.
På vägen ut satte jag på mig hörlurarna igen och min resa hemåt spenderade jag lutandes mot tågfönstret slumrandes med vacker musik i öronen.....I dag blev jag sedd i min sjukdom för första gången på 1 1/2 år.

(Säkert en hel del stavfel men ni vet..)

Krackelerar

Min in real life snuttefilt är på tjänsteresa och här hemma går frugan (a.k.a jag) och stortjuter.
Det har gått upp för mig att jag f.r.o.m tisdag ska tittas på, klämmas och dras i och synas genom lupp.
Allt detta av specialister på uppdrag från Försäkringskassan.
I`M DOOMED!!!
Klart jag blir utförsäkrad....

330:e inlägget

Så mina vänner var det dags att ta farväl.. Om en vecka raderar Singelmingeltjejen bloggen..

(Jaja, inget sentimentalt avsked nu.)

Jag har funderat på detta en tid nu.

Jag mår pyton just nu. Kan inte njuta av att blogga längre.

Har så mkt stresssymptom just nu att jag är riktigt rädd för var jag är på väg.

I går låg jag och M i sängen och jag bara grät och hulkade som ett barn. Han bad mig att prioritera bort allt som inte är livsnödvändigt och jag får väl lyssna på min man :) ?

Den 5/12 påbörjar jag min medicinska utredning som kommer pågå under en längre tid. Det tog Försäkringskassan 1 1/2 år att öppna plånboken. Tänk vad pengar jag kostat samhället??

Om jag inte själv hade krävt mer hjälp hade jag nog blivit utförsäkrad för länge sedan. Innan jag kraschade trodde jag att man fick hjälp om man blev sjuk... Men nu vet jag bättre; Det är de som skriker högst som hörs! Jag förstår folk som inte orkar kämpa. Jag är glad att jag har ett nät med stöd runt om mig. Var hade jag annars varit?

Nu börjar min resa och jag vet att det kommer att krävas mycket fokus och ork för att detta skall bli bra.

Därför blir det bye bye bloggen... Inga måsten....

Efter utredningen skall det tas beslut om hur mycket jag kan jobba, för det har ni väl sett i reklamen för FK nu?? "Det är nämnligen arbetsförmågan och inte sjukdomen som bestämmer om du har rätt till sjukpenning eller inte"

Det är där jag är nu.. Man ska besluta om jag kan vara ansvarig bara till hälften och bara göra halva fakturor ist för hela :) Jag kan inte se ironin i reklamen....

Jag vill tacka alla mina trogna bloggkompisar. Men vi kommer ju att höras. Om det är någon mer som vill att vi skall höras känn er välkomna att lämna en mejladress. Jag kan inte lova hur ofta vi kommer att höras.

I min värld får inga måsten finnas. Tänk er hur svårt det är?

Blandad deg

Å:s farmor dog i går kväll och när Å är ledsen är jag ledsen. Vännen! Vet att det känns för jävligt.
Spelar ingen roll att det gick fort Farmor är iaf borta....

N var förbi jobbet i dag och visade den gipsade handen. Det är det största gipset jag sett. Opererades i tisdags och har grymt ont i halsen (alltså inte handen...) berättade att han är orolig för att läkarstudenten han godkände skulle vara med (för att titta på handkirurgin) har fått intuberat han när han var sövd.. Hur läskigt låter inte det??? Får man göra så???

I dag skall jag på återbesök till min husläkare (som stryker Försäkringskassan medhårs.)
Känns som att sträcka ned handen i en okänd godispåse; I bästa fall får man en lite sur karamell, i värsta fall en supersuring. Fast idag måste jag säga precis som det är för jag mår verkligen inte bra.
Har förberett besöket med att jag skickade ett brev med frågor och saker jag ville han skulle kolla upp och jag har med mig en lista med de symtom jag har. (Ja tyvärr, de är en del)
Får se hur det går. Antagligen ligger det ytterligare ett inlägg här 16.00 som är argt som sjutton!!

Det verkar som de flesta är inne i en tyngre period just nu. Med mig själv vet jag att när hösten närmar sig och dagarna blir kortare blir jag mer deppig. Sen tror jag att vi runt 30 uppnått insikten av att "det är så här livet är" (även fast jag gjorde det redan vid 20..) Nothing more or less. Det låter ju urtrist men livet är inte en "happening" med clowner och rosa prinsessor som springer omkring och delar ut 1000 lappar och goda chokladkakor... Den som trodde det skall nog vakna förr eller senare??!

PUSS PUSS

Rehabmöte

på jobbet i dag med närmsta chefen, högsta chefen och PA-konsulten i kommunen.
Jag var jättenervös inför detta möte och har varit i ca. en månad.
Men ibland är det liksom som att livets alla jävligheter helt plötsligt vänder till positiva händelser.
Min högsta chef var bara så jätteförstående genom hela mötets gång och vi pratade en massa om min sjukdom samt min värk.
Och det bästa är att hon aldrig någon gång under min sjukskrivning ifrågasatt min sjukdom och min sjukskrivning eller pressat mig tillbaka till fulltid. Hon förstår mig och ställer aldrig fel frågor.
Jag berättade att jag sett ett behandlingsprogram i privat regi (ett större känt företag) som är utformad för de som lever med kronisk smärta men jag ansåg att den var för dyr (grundpris ca. 10.000) Programmet är nyligen introducerat på marknaden och har ju antagligen tillkommit för att landstinget inte kan erbjuda patienter med värk kontinuerlig behandling men också att det inte finns plats för alla och att väntetiderna är jättelånga.
Högsta chefen vill titta på deras hemsida och säger efter att hon gjort detta att jag skall prata med min smärtläkare och fråga henne om hon tycker att programmet skulle hjälpa mig.
Sedan säger hon; "Om hon tycke det är okej då skall du ta den"
Varpå jag säger; "Ja, fast det är ju en kostnadsfråga"
Och då......:"Nej, nu hörde inte du vad jag sa; Jag sa, då TAR du den.."
Jag:"Jaha??????????"
Hon: "Ja, vi betalar det"
?????????????????????????????????????????????????????? Tårar....... Piiiiiinsamt.
Tystnad.....
Jag:"Jaha ja.. tack då" Jag menar vad säger man när ens arbetsgivare tycker att man är värd de pengarna?? Tack känns iiiinte riktigt som det perfekta ordet då. Man skulle vilja kyssa någons fötter eller nåt. Men man blir.... Chockad!
Mötet tog två timmar totalt och det kändes som rena julafton för mig.
Jag har VÄRLDENS BÄSTA ARBETSGIVARE.
Och ja.. Jag jobbar kommunalt!!!
(Håller tummarna för att min läkare nu är med på noterna)

*KRAM*