
När jag började blogga var jag singel med stort S. Bodde i en tvåa med kokvrå och spenderade helgerna som singlar mest gör. Ut fredag eller lördag eller både och och hemma med lite bakisångest på söndagen. Efter en vadslagning träffade jag min älskade M på nätet november 2005 och kärleken var ett faktum. Singelmingeltjejen blev Superquinnan.
Ett år senare stod vi i kyrkan och lovade varandra "I nöd och lust" (mycket av båda har det blivit) och att stötta varandra genom det som livet har att erbjuda. Resan mot allt det jag lever i idag hade bara börjat. Ni har följt vår väg genom sjukskrivning, förlovning, köp av lägenhet, försäljning av lägenhet,köp av hus, första våren i huset, tankar om allt mellan himmel och jord och min strävan efter att bli bättre i min fibro och värk.
Sedan kom det lyckliga beskedet att en Mini växte i magen och ni hejade på. Vi köpte kombi och satte in månadssparande på ICA kortet. Jag kände bara: OJ!!! Vad vuxen jag blev. Men också att det var så rätt. Tiderna förändras och med det får man fokus på nya saker.
Nu kommer Superquinnan gå i graven för att bli en helt vanlig mamma och fru.
Tiden och engagemanget finns inte kvar och ska jag vara helt ärlig så är det jag började blogga om "över". Singelskapet och graviditeten. Nu är ju Isak här och "My mission is over".
Jag vill tacka er alla för alla fina ord och stöttande under dessa år.. En del av er har hängt med sedan "MSN Spaces" tiden.. Inga nämnda inga glömda.
Hur avslutar man nu en resa som denna? Jag brukar inte säga hej då det låter så sorgligt.
Jo. Bloggen kommer ligga kvar ett tag för jag ska kopiera ALL text och göra bok men inga nya inlägg kommer att komma.
HA DET NU GOTT OCH ALL LYCKA TILL ER ALLIHOPA! Isak hälsar och tackar för alla gratulationer och hejarrop.
Gråter jag en tår? Ja tammejsjutton.. Typiskt nyblivna mammor ;-)










