(Detta inlägg är inte skrivet som kritik till någon annan gravid och jag vill inte heller att någon skall känna sig ovälkommen in hit)
Jag är ju ett energiknippe som far och flyger fram.
Tyvärr har mycket av den positiva energin gjort att jag är där jag är i dag med utmattning och noll stresstålighet.
Men jag är också en person som vill vara mer än jag är. Hur skall jag förklara? Jag har sedan jag var ca. 15-16 år drömt om den dagen jag skulle få vara gravid. Jag har sett det framför mig; Välmående, rosaskimrande och pigg. Lägg till det en massa ork och fixande och trixande. Jag skulle vara smal och utan kroppsliga brister.
Nu blev det inte så. Som jag skrivit tidigare var det ett övervägande för mig och M att ta steget.
Ingen som inte är helt frisk kastar sig in i en graviditet eller ett föräldraskap utan att ha tänk inte bara en, två, 10, 50, 100, 1000 gånger. Men vi tog ett beslut. På gott och ont.
Jag kämpar varje dag av min graviditet, vi kämpar. Med värk, foglossning, påklädning, dusch, tårar och en stark envis vilja som vill mer än vad ork finns för. Jag har dessutom från mina underviktiga 51 kg gått upp till 70 kg. Det är tungt för vilken kropp som helst. Men visst...Vad är mest sunt på 170 cm?
Ett jag som inte kan släppa taget av en fasad som jag vill visa upp för att jag vill att alla skall se att jag är enligt mig "en bra gravid kvinna". Och vad är då det?
Det är nu jag inser att det är mina bilder och ingen annans jag målat upp.
Jag tror att det är fler som har det jobbigt med någonting under en graviditet än vad det är som har en hel graviditet utan några bekymmer alls. Fler som blir deppade, gråter, tvivlar och som kämpar med tankar som flyger och far. Men det är inget man pratar om. Det är tabu. Då är man "en dålig gravid kvinna".
Jag orkar inte längre låtsas. Att nästintill avsky sin smärtsamma graviditet är inte detsamma som att inte älska sitt ofödda barn! För kärlek och längtan slås inte ut av smärta och ledsamhet.
I dag är första dagen av min graviditet som jag viker mig för min icke existerande ork. Vi åker hem härifrån landet tidigare än beräknat. Jag har ingen ork. Sista tiden innan Isak kommer till oss skall jag bara vara. Om det innebär med det onda och med tårarna så låt så vara. Men jag flyr inte från det och jag är trygg hemma. Där har jag Magnus och de som älskar och bryr sig om mig. Jag skall erkänna att jag många gånger under denna tid och säkert flera gånger tittat med avund i brösten på andra gravida som ser så pigga ut, de som inte vet hur mycket man kan få stå ut med för att få nå sitt mål. Och jag vet att det finns dem som tittar på mig som inte ens kan få möjligheten att ha drömmen om ett barn. Men min upplevelse och min dröm är min verklighet och nu står vi inför upploppet som känns så tungt. Mina krav på mig själv och duktighetskänslan. Kanske blir det ett snitt för mitt välmående kanske inte? Jag tänker inte sätta nåt mål när det gäller det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Du ska inte sätta några mål, du ska inte tänka på nåt annat än att orka igenom detta och det gör du på DITT SÄTT. Det är ju det enda rätta, och ni kommer att klara det även om det är tufft - shit, ni är ju mina idoler! Önskar verkligen att jag vore så stark som du är! Tänker på dig och hoppas på bra dagar mellan det onda! KRAM!
Det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå. Jag trodde att jag skulle gå omkring och bara mysa hela graviditeten men för det mesta så tyckte jag att det var så himla jobbigt.
Det förtog inte att jag längtade ihjäl mig efter bebis så du är helt normal. och får klaga! För det ÄR jobbigt!
Om jag skulle kolla igenom mina gravidinlägg så skulle det bli en hel del klagoinlägg. ;)
Det är väl klart att man får hata att vara gravid?!
Herregud, bara för att det kommer ett fint barn i slutändan (i dubbel bemärkelse ;-)) så innebär inte det att färden dit är en massa myspys.
Hata på och tjura så mycket du vill.
Jag kan aldrig förstå vad du går igenom, men jag vet att det är ok att vara precis sig själv med alla känslor som det innebär. Du får gråta, skrika, klaga så mycket du vill, det är aldrig någon som kommer tvivla på att du älskar Isak. Använd oss här till att avreagera dig och jag hoppas verkligen att du ber oss om hjälp om du behöver det.
Många kramar - tänker på dig..
Glimra: Dina idoler ;-) Blev otroligt glad av din kommentar. Jag försöker ju vara stark men nu åker garden ned lite och jag är mer sårbar. Jobbigt men snart är vi vid målet och jags kall inte sätta upp några mål innan dess. Tack.
Lena: Skönt att veta att man inte är ensam, de flesta pratar ju eller skriver bara om hur bra allt är. Tack!
Emma: Visst är det så. Skönt att höra från fler som sagt att det är legitimt. Men det är ju såå många som rosamålar det för att hålla fasaden. Myset för mig kommer när bebben är ute och min kropp är ensam igen :-)
Emm: Jag har ju sån tur som har familj och vänner som är så bra. Och ER och min blogg som jag kan ventilera genom. Här får jag andrum och behöver inte vara något alls. Tror att alla kan förstå ungefär, för att känslan påminner om annat man går igenom i livet, frustration, viljan att saker och ting ska vara på ett visst sätt. Som med kärlek... Kram!!!!
Vet precis hur du känner och det är väldigt många som känner likadant! Jag gick upp från 52 kg till över 80 kg, kämpade med ond foglossning, för tidiga sammandragningar, lång tids illamående, trötthet, carpal tunnel syndrom (=värk och svaghet i fingrar och handled), svårigheter att sova, svullenhet, ja, you name it! Och det är ok att känna att det inte är väldens roligaste.
Nu efteråt känner jag att jag gärna vill ha fler syskon till L, men vete sjutton ifall jag är så himla sugen på att vara gravid igen.
Kan lova dig att det är värt det - absolut!
*styrkekram*
Javisst finns det många, många tabun när det handlar om graviditet, förlossning och att leva med barn... Jag har faktiskt inte stött på något annat område i tillvaron där det ljugs så in i h-e mycket som just detta. Och säger man något negativt, som är helt sant, så får man ofta en skur av åthutningar. För inte nog med att alla ljuger mer eller mindre, den sociala kontrollen gör att omgivningen ser till att du själv håller dig till lögnerna också. Man lär sig att tiga.
Om du vill prova på en vaginal förlossning, så gör det, men se till att det står mycket, mycket tydligt i journalen att du blir snittad om du känner att du inte orkar och att de gör det DIREKT, för du kan inte lita på att de vet när din ork är slut. Jag är också en duktig flicka, som du, och när min gräns var nådd första gången litade jag på att de skulle lyssna seriöst på mig, men är man förstföderska så väger ens ord ofta väldigt lätt... Och tänk på att det är sommar och personalbrist och att de framförallt i storstäderna helst väntar in absurdum länge innan de tar fram kniven. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att inte skrämma livet ur dig. Jag mår så enormt mycket bättre efter mitt snitt och har kunnat börja älska mitt barn mycket snabbare än efter katastrofen första gången. Med min erfarenhet tycker jag att blir man erbjuden ett snitt, så kan man vara jättenöjd, men jag vet ju att en vaginal förlossning ses som det "naturliga", det "riktiga", det man ska eftersträva, så, ja, hur gör man för att beskriva något obeskrivbart för en som inte har varit där...?
Tycker att du är duktig som kämpar på med fokus inställt på Isak. Graviditet är jobbigt, mer för vissa. Jag har tampats med anorexia sedan jag var 14 och har med fasa noterat varje gram fett på min kropp. Nu är mitt tredje barn här och en vecka efter förlossningen så njuter jag av att ha min bebis i famnen istället för i magen och jag tycker att min kropp är ganska bra som har lyckats så bra med allt! Du verkar vara stark, du grejar det här.
Men nu är det så nära. Ni ser målsnöret nu va?
Släpp alla krav och bara var, tror nog de flesta känner som du gör vissa perioder i sin graviditet och som du skriver att även om man inte uppskattar att vara gravid så älskar man det lilla livet i magen.
Hör av dig när du kommer hem om du vill veta mer om hur det gick till för mig med "förlossningen"
Många kramar från Anna och Melvin och Nicke
Sissi: Ja men det är ju så dumt, det är tabu att prata om och såna som jag skulle ju behövt höra mer om sånt tidigt i min grav. när jag mådde dåligt. Mycket för att inte ha skuldbelagt mig själv och trott att jag var sämre än andra. Visst jag hade kunnat ta upp dem med BM men jag är håller lite på integritetet där. Förlåt, men skönt att höra att jag inte på nåt sätt är ensam ;-) Det får mig att orka, orka, orka. Om du gjorde det så kan jag tänker jag. Tanken på fler syskon till vår ofödda känns otänkbart men vi kvinnor är ju fantastiska säger dem? Tack!!!!
Annah: Det du skriver är så bra jag vet inte ens hur jag skall uttrycka mig. Men både jag och M har bestämt att nästa BM besök skall VI ställa kraven och kräva en hel del inför vad som skall ske på förlossningen eller snittet, t ex SKA jag bli garanterad en familjerumsplats och ligga kvar "länge" för att hinna landa och vila ut där medan vi har lite hjälp.. Nu skall ju vi ha i september och de säger att det skall ha hunnit lugna ned sig.. HOPPAS.Tack för uppmuntran. Kram till dig och liten :-)
Niceone: Känner igen mig själv. Kroppsförändringen är svår. Skönt att höra hur du tänker med bebben i famn ;-) Kram
Mange: Fast just nu känns dessa drygt 10 veckor som alltför långa och målsnöret är vagt....
Anna: Tack! Jag tror ju det med, men man pratar inte om det så mycket. Ja vi hörs när jag kommer hem. Tack!! Kramar till er. (Någon sover i magen nu och mamma får vila lite)
Skicka en kommentar