Lite mer info.

BM ringde. Hade pratat med Spec. MVC.
Nu har vi fått bra nyheter men inget jag släpper här på bloggen mer än så här.
Ett tag kvar tills vi är där och ingen av oss vågar ropa "hej" förrän.. Ja ni vet...
Men rätt som det är så kommer det väl en mobiluppdatering med en bild på liten???

Gråt

Orken går verkligen i vågor. I går hade vi en sån bra dag med mamma mfl. "En bra dag, nästa sämre" men så har jag ju levt i nästan 2 år med Fibromyalgin.
I går kväll när vi skulle somna hade jag så ont och dessutom den värsta halsbrännan med sura uppstötningar. Fick sitta och somna. M lyckades leta fram Novalucol som jag fick i mig men det släppte inte förrän runt 01.30 i natt. Då hade jag suttit och haft sura hissar i halsen i 3,5 timme...
Det är verkligen svårt att vara så låst som jag är nu. Jag skulle gärna haft den här sista tiden till att promenera lite, gå i de affärer jag velat, fika med vänner och annat som jag inte kommer hinna med sen på ett tag.
Nej, i stället är man hemma och mest vilar och vankar.
Iofs är det säkert jättebra för bebbe som får det lungt och skönt utan stresspåslag.
I morse vaknar jag dessutom upp med värk i händerna och är stel som en tant.
Anar att Fibron satt sig där nu och att fötterna kommer tätt efter (det brukar vara så)
och jag känner mig otroligt uppgiven och gråter. M är en pärla och kramar och klappar och pratar lungt men han är ju på jobbet nu.
Den här tiden som vi har kvar nu till att Isak är här kommer vi bara koncentrera oss på varandra och att jag mår bra. Jag hoppas att mina vänner förstår att orken inte finns.
Att vara social och glad. Jag är som ett batteri som nästan är slut, jag har ingen kraft att ge till nån.
I dag ska BM ringa så får vi se om hon har nåt nytt att komma med. Annars har jag insett att vi får sikta in oss på det datum vi fått. MItt kontrollbehov sätter genast in men det har jag insett att jag måste släppa. Vi får det datum vi får. Längtan blir ju varken mer eller mindre!

Besökstid

21 augusti 9:00.
Känns inte alls bra att behöva vänta 18 dagar. Men BM jag pratade med på spec. MVC sa att det är ju inte mycket de kan göra innan dess iaf. Då vi ska dit är jag i vecka 36+2. Alltså en vecka innan de kan ta ut han som tidigast om jag förstått rätt.
Jag ringde tillbaka till min BM och lämnade meddelande som hon bett om .
Nu är det bara att vänta igen och se om hon kan få en tidigare tid för oss???

SUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK!!

Uppdatering: Min BM ringde tillbaka efter en halvtimme. Hon ska ringa upp i dag eller på måndag och höra hur lång väntetid de har på planerade snitt just nu. Hon vet att de har akuttider för besök och ska försöka få in oss på en om det krånglar med en tidigare tid. Hon vill att vi ska få ett datum så snart som möjligt så vi kan vila i det. På måndag får vi veta mer då hon återkommer.
Just nu är hon guld värd! När Isak är här ska jag köpa en riktigt fin blomma till henne som tack för allt jobb hon lagt ned på oss. Det är det minsta vi kan göra för att visa vår uppskattning.

GE MIG ETT

KUVERT!!!!!!
Nu är jag otålig som attans!!
Om jag inte får kallelsen NU så skriker jag.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.
Jag LOVAR att jag aldrig längtat efter att få nåt så mycket som nu. Inte kuvertet alltså utan efter ISAK.
Detta börjar bli en frustrationsblogg...
Varje dag känns som en vecka.
Sista tiden kommer vara längre än alla 8 månader tillsammans.
Jag behöver tips på vad man kan göra hemma, i lugn och ro som inte tar slut på en.
Jag klättar absolut på väggarna.
Jag kan inte ens föreställa mig vilken lättnad och glädje vi kommer känna när han är här. Som vi kämpar på.

BM

Äntligen ringde hon upp. Stackarn, de har fullt upp!
Men vi hade ett riktigt bra samtal och nu ska hon se till att kontakten mellan henne och Spec. MVC etableras.
Hon ska prata med dem och se till att lillen kommer ut i vecka 37 med snitt.
Nu ska vi bara avvakta kallelse och om det dröjer för lång tid eller om vi får en sen tid ska hon "pusha på" så det löser sig. Bebisen räknas ju inte som för tidigt född i v. 37 så hon tyckte inte jag ska behöva bära på han onödig tid då det är en påfrestning för min kropp som jag inte klarar av.
Hon är verkligen en bra BM. Tyckte att jag fått stått ut med orättvist mycket jobbigt med foglossningen vilket jag kan skriva under på.
Så håll tummarna nu på alla håll och kanter.
Vecka 37... Ooops, det är ju JÄTTESNART!!!

Litet AJ!

I måndags natt kom dem första mensvärksliknande förvärkarna. Jag som aldrig varit gravid förut tänkte ju såklart: "Oj, ska det vara såhär". Men efter en sökning på vardguiden.se stod det klart att kroppen nu förbereder sig och tränar lite inför förlossningen. Och dessutom är det ju bara 46 dagar kvar till ord. BF.
I går vid middagsbordet kom dem igen. Jag har inga sammandragningar, bara ryggvärk som strålar lite. Bad M att kolla tiden på dem ifall att vi skulle behöva ringa in.
Men jag höll mig cool och andades lungt.
Tillslut tog jag en Alvedon och då släppte det. Härligt! Ingen bebbe ska komma än!
Jag är fascinerad av att min kropp mestadels under denna grav. varit som en klocka. Det jag har läst på vardguiden har stämt nästan til punkt och pricka.
Bm ringde inte igår och jag har inte orken att jaga. Antar helt enkelt att de har fullt upp med massor av semestrar fortfarande och att hon tar extrapatienter?
Fast det känns lite konstigt att hon inte ringer för jag sa på hennes telefonsvarare att det: "Kändes oerhört tungt nu. Jag har fått ännu mer ont och jag kan inte sköta påklädning mm. själv ". Och att jag ville att hon skulle ringa mig så vi kunde prata.
Nåja.
I dag skall bröllopsfotona sättas in i album. Vi har varit gifta i snart 9 månader. Sånt där som def. inte kommer bli gjort sen när Isak är här.

Inte

Nej Bm har inte ringt. Antar att hon har så fullt upp man bara kan efter att ha kommit tillbaka från semestern. Får ringa henne i morgon igen och lämna meddelande.

I dag kunde jag inte låta bli att ringa Spec. MVC för att höra om remissen kommit in.
Fick prata med en icke så charmerande BM. Vad ledsen man bli när man blir dåligt bemött. Framförallt när man är lite nedsatt.
Det första hon frågar är om jag inte ska på samtal först (Typ Aurora) Varpå jag säger nej och förklarar läget. Då frågar hon när jag har BF och jag svarar den 15/9.
Jag tycker att hon låter så vresig. Som om alla som skall snittas är förlossningsrädda???

Idiot!!
Sen ber hon mig att vänta och då hon kommer tillbaka i luren efter ca. 5 min (ja jag förstår att de har mycket) säger hon att remissen har kommit in och att i morgon skall läkarna bedöma remissen.. De skall återkomma efter det.
Vad innebär det?? Finns det nu en tvekan om att jag kan få planerat snitt eller är det så att man alltid gör en bedömning för att prioritera alla fall som kommer in?
Jag har ju ändå BF 15/9 det är ganska tight, eller??? Visst borde vi få komma ganska snart? Det är bara 47 dagar kvar till ord. BF.
Kan de tvinga oss på samtal innan läkarbesöket när en remiss finns från en BM där det tydligt framgår att jag inte på nåt sätt är förlossningsrädd?
Jag är så dum som inte frågar direkt när jag har henne i luren. Fast å andra sidan var hon inte ett dugg trevlig och jag tror inte de kan svara på varje enskilt fall heller.

Ucsh, nu känner jag mig rädd och orolig. Och lite arg med.

Vila

Ungefär här och just nu så har jag tagit slut.
Min värk är alldeles för jobbig och nu kan jag inte vara duktig och bita ihop längre.
På måndag är min BM tillbaka och jag måste prata med henne om någon lösning på detta.
Vi är SÅ nära målet men dessa 40+ dagar känns alldeles för många för min kropp.
Jag fungerar inte längre i ett hem med dusch och påklädning och allt annat som man ska göra.
Jag hoppas faktiskt på att få bli inlagd trots att det innebär att vara borta från M.
Isak mår bra i magen som vanligt. Det ger mig styrka mitt uppe i allt skit.

Avbrott i vardagen

Ringde och bokade bord på en grekisk restaurang som ligger 10 min. bilfärd bort.
Jag struntar i att jag kommer ha superont i natt och antagligen bli liggandes i morgon.
Jag tar aldrig mina två 1 grams alvedon om dagen men för detta får det bli så.
Vi MÅSTE få göra något kul tillsammans innan jag krackelerar totalt här hemma. Så nu bjuder jag mannen på restaurang. Han gör ju ALLT här hemma nu. Inkl. rakar mina ben och klipper mina tånaglar. Man är så hjälplös... Jag vet att man inte bara ska ligga men jag orkar knappt annat. Gårdagens centrumbesök nockade mig helt.
Har knappt vågat skriva detta men nu börjar jag bli så orörlig att jag är rädd för hur den här sista tiden ska bli.
Varför biter jag ihop? När min BM är tillbaka ska jag prata med henne om hur det verkligen är.

Soligt ute

Och här sitter jag och kommer ingenstans!! Fy vad det här är ORÄTTVIST!!!
Funderar på att iaf ta med boken och sätta mig i lekparken på en bänk och kanske få prata med någon barnledig själ?
Eller näe.. Jag orkar inte!

Tycka synd om

Så här fin är man när man är gravid och trött.. Osminkad och i myskläder...

Nej usch, nu är det inte kul.
Magen växer ÄNNU MER och jag har så ont.
Hur ska jag orka de här sista veckorna?
Jag vankar som en kungspigvin och andas som en valross.
M säger att jag snarkar nu med.
Inte konstigt eftersom jag konstant är täppt i näsan fast utan förkylning.
Och nu är jag gråtig igen. Tycker inte om att vara labil som jag känner mig nu. Hormonpåslag på högsta nivå!
Det känns som om kroppen gått på semester och lämnat mig och magen kvar.
Alla system är ansträngda. Magen är superkajko, foglossningen är jag så trött på att jag numera är arg på den, nåt har hänt med andningen för jag kan inte ta djupa andetag och får ofta akut andnöd om jag ligger ner (bebbe trycker på kroppspulsådern).
Sova är en pina och jag spenderar inte gärna tid i sängen. Usch, vilken gnällkärring jag är.
Nu får tiden gärna gå FORT för jag och M längtar så mycket efter vårt barn!!!!

Kvalificerad gissning?

Jo då, BM besöket gick bra som vanligt.
Magen växer på bra och SF mått i dag 32+3 var mellan 32 och 33 cm. Det var t om 32,5 men de skriver ju bara hela cm. Så det fick bli 33 i journalen.
Jag ligger ju över medelkurvan så han får nog vad han behöver ;-)
BM gissade då hon såg dagens magmått på att Isak kommer väga runt 4 kg.
Härligt! Sen får vi se om det stämmer.
Hb:t var nu uppe i 126 så Niferexen har gjort sitt. Känns mycket skönt.
Hjärtljuden låg och pendlade mellan 129-140 så BM bestämde sig för 134 tillslut.
Och nu ligger lillen med huvudet nedåt men inte fixerad. Hoppas då han håller sig där nu och fixerar sig snart!
Jag som trodde jag lagt på mig massor med kilon men endast ökat 200 gram och det vet man ju aldrig hur det stämmer, men allt är tiptop och nu hoppas vi alla att jag inte kommer öka mer än jag gjort sedan inskrivning (vilket är 12 kg) för desto mer jag får bära på desto jobbigare foglossning. Nej tack! Viktökningen är helt normal och jag skall absolut inte stirra mig blind på vad jag vägde innan inskrivningen.
Det bästa av allt är iaf att remissen nu gått iväg till Huddinge, så inom 2 veckor ska vi ha fått en kallelse och vi kommer få ett datum för planerat snitt redan vid första besöket.
Det rullar på!

Vecka 30

(Åh på bilden ser ju faktiskt mina bröst helt normala ut och inte alls som ett par blivande mjölkmaskiner i E kupa!! That´s a keeper :-)

Det lunkar på. Jag funderar mycket på snittet och vad det skulle innebära för oss. M är ett bra stöd och peppar mig.

Tror det lutar åt det hållet. Men vi avvaktar och förhoppningsvis får vi samtal ganska snart efter hemkomst på spec. MVC. på Huddinge. Så mycket man vill veta och de ska ju också träffa mig för samtal och undersökningar.

Nästa BM besök 10 juli här uppe. Jag tror jag lyckats pusha upp järnet. Stackars mage, uppror! Sen hem till sthlm där min BM har semester så jag ska till en annan en gång. Min träffar vi först den 7 augusti och då skall jag säga att vi tänkt och vill gå vidare i diskussionerna. Hon är nog redan inställd på det.

Har fått mycket positiva reaktioner från olika håll om detta och jag känner mig inte lika rädd. Måste tänka på vad som är bäst för oss alla. Framförallt lille Isak. Ingen vill att jag skall vara utsjasad nybliven mamma som känner sig deppig för att förlossningen varit för hård.

Nu känns det iaf som att tiden går ganska fort. Jag välkomnar den känslan!

Texten är som vanligt från vardguiden.se:

Barnet
Barnet växer och växer. Nu börjar proportionerna likna ett nyfött barn. Hjärnan växer och veckar ihop sig mer och mer. För förstföderskor fixeras barnet ofta tidigare än för de som fött ett eller flera barn, då barnet kan röra sig ända till slutet. Nu är det trångt därinne, men barnet kan fortfarande slå kullerbyttor och röra sig ganska fritt. Många mammor säger att om barnet rörde sig mycket i magen är det aktivt även utanför.
Vikt 1 600 gram.

Mamma
Nu har tre fjärdedelar gått av din graviditet, bara tio veckor kvar. Det kan vara bra att fundera lite över hur det kommer att bli när barnet kommit ut. Passa på att göra sånt som du gissar att du inte hinner sedan. Gå på bio, fika med en kompis, gå till tandläkaren eller frisören. Barnets tyngd kan göra det svårt att hålla balansen. Försök tänka på hållningen så att du inte får belastningsskador. Passa på att börja lagra kolhydrater inför förlossningen. Ät rätt, det påverkar mer än du tror och du kan må mycket bättre.

Positiv bealstning

Att gå med kryckor ger träningsvärk

i bl a Latissimus Dorsi och i Triceps Brachii.
Min sjukgymnast gillade att jag hade ont i dessa muskler och vi skrattade lite åt att jag nu får träning på ett sätt när jag inte kan röra mig på ett annat, alltid nåt! Jag kommer ha grymt snygga armar till beach 2007.
Jag går nu och får akupunktur 2-3 ggr. i veckan och utan det skulle jag nog må riktigt uselt. Visst, det är inte alltid bekvämt och utan tårar jag ligger där med dem i ryggen men det är det värt.
Stabilitetsträningen kan jag vissa dagar göra de lättare övningarna men andra dagar inte alls.
Komma upp och ner på golvet är svårt!

I dag har jag haft en "ont dag" och mitt vänsterben är lite domnat, lite läbbigt när man skall resa sig efter att ha legat och benet inte hänger med.. Skulle nån se mig skulle det garantaret leda till skratt.
Var på bibblan igår och bytte ut bokförrådet.
Nu ligger dessa böcker på nattduksbordet:

"Mammapraktika" av Leni Söderberg.
"Att amma" av Nanna Bylund
"Babyliv" av Annika Ortmark Lind och Ulla Idenstedt

Jag suger i mig litteratur om bebisar och livet kring att vara förälder. Iaf om spädbarnstiden. Vill inte ta ut FÖR mycket i förskott. M läser "Du ska bli pappa" av Dick Sundevall som är en riktigt bra pappabok.
Böcker om barn eller graviditeter finns i Vh, Vg eller Dof hyllan på bibblan. (Jag kanske ska skola om mig till biblotikarie?)
Dagarna går inte alltför långsamt här hemma. Jag gosar med magen och sjunger "Bä Bä" när jag ligger ner, åker till sjukgymn. Äter mycket (men lite och ofta), klappar katten, läser, tar korta promenader, vilar och tittar på teve. Låter kanske som lyx men jag saknar jobbet, kollegorna och eleverna jättemycket. Men om jag gräver ner mig i det blir jag bara deppig.

Nu är det kanske 116 dagar kvar och de kommer gå fort! Jag kan iaf slappna av mer och mer med att vara hemma. Min kropp orkar inte annat.

Osynlig?? Jag??

Hmmm...

Ibland blir jag ju irriterad över hur folk beter sig fast jag vet att jag inte skall lägga energi på sådant. Men jag önskar att jag kunde vara en sån som bara log och tyst för mig själv konstaterade att det är den personen i fråga som har problem och inte jag. Men graviditetshormonerna har en förmåga att tala för sig själva.

Jag kommer gående i min sakta lunk, och jag LOVAR det syns att jag inte går sakta bara för att jag vill..

Då blir jag plötsligt påkörd av en dramaten i höger sida. En kvinna i min mammas ålder (någonstans runt 57) stirrar irriterat på mig då jag säger: "Ursäkta, du KÖR PÅ MIG!!"

Vet ni vad hon får fram????

"Du kanske ÄR FLYTTBAR???"

Varpå mina hormoner fullständigt svämmar över och jag får trots allt fram ett ganska lungt: "Jag kan inte gå så fort"

Då tittar hon på mig uppifrån och ned som att utvärdera sanningen i mina ord. Och jag räknar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8......

Man ska ta mycket som "snigel" men någon måtta får det ju vara. Det kan ju inte vara någons problem, gravid eller inte gravid, frisk eller sjuk, utan eller med värk att folk som är stressade inte kan lugna ned sig och bromsa ibland??

Absolut helt slut

Ringde min barnmorska i dag och väntar på att bli uppringd. Har så ont att jag snart skriker.
I natt hittade jag ingen skön liggställning, det bara molar och molar.
Kan inte stå stilla eller gå för länge och när jag går går jag som en gammal dam och får stanna ofta.
Humöret är i botten. Jag älskar ju att vara gravid men detta tar verkligen udden av allt.
Jag jobbar 50% och det tar emot. Jag HATAR att känna mig dålig . Har nog av det.
Jag har blivit mer och mer svag i höfterna och ryggslutet sedan vecka 17 och det kommer ju inte bli bättre. Jag ska ha en läkartid NU!

Fullt ös

inne hos Mini i går kväll. Jag lade mig ner, började läsa boken och som ett brev på posten började Mini kicka runt där inne. Det var en helt ny känsla. Förut har jag bara känt små små rörelser och vad jag tror små bonkar men nu... Full aktivitet till och från i ca. 10 minuter och M kände det mesta. Han blev helt till sig och självklart alldeles lycklig. När han tittar på mig med just den blicken och säger "Tänk att det är vårt barn" Då blir jag überlycklig och känner att jag hade absolut inte kunnat gjort ett bättre "val".
Att känna att Mini utvecklar sig och att rörelserna blir annorlunda är en otroligt cool känsla. Jag är glad att jag är kvinna och att jag får äran att bära vårt barn. Män har ju inte alls samma möjlighet att knyta an till barnet där inne. Nej, jag vill inte vara utan denna tid. Nu rör sig Mini mer och mer trots att det ibland kan vara helt stilla.
Foglossingen blir inte bättre. Jag måste inse mina begränsningar nu. Har tid hos barnmorksan den 3/5 och skall be om en läkartid. Just nu har jag så ont att alvedon känns som en piss i havet... Och jag gillar inte ens att ta en alvedon och jag vet att man inte kan ta starkare när man är gravid. Det river och sliter i mig iaf och det är inte meningen att man skall ha ont.
Nu sätter jag stopp innan kroppen gör det.
I dag runt lunch åkte min lillebror och hans tjej in på förlossningen. Vattnet har gått men inga nämnvärda värkar och de har gått över sedan 10 dagar. Antar att de nu är igångsatta?
Kan se henne framför mig hur hon kämpar och hur min stora lillebror coachar. Kalla mig knäpp men jag är helladdad redan inför förlossningen och längtar.
I morgon när jag vaknar hoppas jag att jag är faster igen...

Det knakar inte alls i fogarna...

Det bara rör sig en massa.
Jag ville bara höra av mig och säga att jag lever.
Just nu är jag trött, trött, trött och har bara ont i det förbenade bäckenet och allt runtomkring det. Kan inte sitta eller ligga skönt och skor är ett onödigt ont (birkenstock till sommaren?)
Var hos sjukgymnasten idag som är en riktig pärla som tryckte och drog och konstaterade att jag är helt överrörlig. Foglossningen är ett faktum och inte bara ett kanske.
Jag fick låna ett bälte som jag nu använder och får snart hem ett eget.
Jag ser det svårt att jag kommer kunna jobba tiden ut vilket känns trist. Men... Vad gör man inte? Jag får inte vara dum nu utan skall sätta Mini i första hand (även om foglossningen i sig inte påverkar barnet) men som Ylwa skrev kommer jag ju få en lättare förlossning då mitt bäcken är så pass uppluckrat att barnet antagligen pluppar ut :) Alltid nåt...
Tur att jag är sjukskriven på 50% redan, vad hade jag annars gjort? Försäkringskassan är ju nästintill omöjliga på sjukskrivningar för gravida. "Det är ingen sjukdom att vara gravid".
Om jag blir helt sjukskriven längre fram skall jag ta och fråga dem om de inte skall utreda till vilken omfattning jag kan vara gravid.. Är det 100, 50, 25 eller inga procent alls? Skämt åsido...
Nu skall jag bara vila och ladda batterierna igen tills nya krafter infinner sig. Nya tag!
Imorgon onsdag sen torsdag och ultraljud på Huddinge! Det är tur att jag just nu känner mig mycket lycklig inombords och glad över att vara gravid trots allt. Det är väl nån meningen med det för att man skall stå ut med lite krämpor?? Jag tar vad som helst för att vi ska ha barn men det behöver inte vara kul.
I kväll blir det "Casino Royal" på DVD liggandes i soffan med benen i mannens knä och kissen på magen (snart kommer hon ramla av kulan)

Ont det gör ont...

För några morgnar sen när jag var på min vanliga promenad kände jag att jag hade så gruvligt ont i svanskotan. Jag tänkte inte mer på det förrän morgonen efter då jag vaknade upp med en gruvj*vlig värk som strålade ned i ljumskarna och jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. Det var ingen "fibro" smärta som vanligt utan en annan sort jag inte är van vid. Jag bet ihop några dagar och försökte gå mina långpromenader och gå trappor ist för rulltrappor mm som jag alltid gör. Jag är gravid men inte handikappad har varit mitt slagord när folk i min omgivning uppmanat mig att inte bära saker och så. Men så i tisdags när vi åkte med tåg från Gbg var jag nära tårar och ringde min barnmorska.

Jaha ja.... Då var det ju så att man kan få nåt otrevligt som kallas "foglossning" och om det kommer , kommer det oftast lite senare i graviditeten men man kan även få sådana problem tidigt.

Om jag har tur kan det tillstånd jag är i idag vara övergående eller komma och gå i perioder och jag har ju en TENS apparat hemma som jag nu skall börja använda i ryggslutet.

Jag fick också den där vänliga men bestämda uppmaningen att INTE gå i trappor, INTE bära tungt och INTE göra saker som gör ont. Man ska lyssna på kroppen.. Har jag hört det förut?

Okej..... Med tanke på hur mycket som sker i kroppen är jag inte förvånad över att man kan få dessa problem. Stabilitetsträning och sjukgymnastik är det bästa receptet. Hon informerade mig om att det inte är farligt (vilket jag givetvis förstod) och att man får se hur det utvecklas...

Det jobbiga med det här är att eftersom jag i vanliga fall lever med mer eller mindre smärta tycker jag att jag inte behövde "mer".

Jag och M diskuterade länge om hur min kropp kunde reagera på en graviditet och att jag inte kan äta antiinflammatoriska mediciner, vilket vi visste skulle göra mig sämre.

I slutändan var beslutet ändå enigt att vi skulle försöka bli gravida(annars hade vi ju inte suttit där vi gör idag) för jag/vi är villig/a att gå igenom vad som helst för att få ett barn. Så just nu känns det lite ledsamt att jag ska få mer ont än jag redan har. Jag är livrädd att jag ska få en tuff värkperiod då Mini kommit till oss och att jag inte ska orka bära och lyfta och sånt. Kanske svårt att förstå hur jag tänker.

Positivt är att Mini rör på sig mer och mer och det känns mycket mer tydligt. Jag växer för varje dag som går... I dag på kryssingen var det en i personalen som sa att jag var "i ett välsignat tillstånd" det var vackert sagt och jag tackade för det!