Det är som att jag helt fjärmar mig från omvärlden och är bara i det som är.
Det är oerhört energikrävande. Jag blir matt.
Nästan förlamad och absolut oförmögen att göra något annat än att bara ligga. Och det är det sämsta. Blir stel och låst i lederna.
Det handlar inte om att huvudet inte orkar. Det gör helt enkelt för ont. Som tusen nålar överallt på samma gång. Huvudet slåss mot kroppen som inte vill. Jag förbannar den.
Som att alla sinnen skriker: "Res dig upp då!!"
Hur ska jag kunna förklara?
Jag orkar inte och kan inte men jag vill...
Ja det är svårt.
Och så kommer tårarna som jag är så trött på. Smärtlindrande? Kanske.. Men jag blir trött på mig själv. För att jag inte kan få vara hel. Jag är full med små smärthål.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tänker på dig....
KRAM
Du är stark, det vet du, när du får intaga samtliga drycker igen så ser jag leverera en "milkshake extra special" till dig! Vet du... kanske Isak komer att få en lika härlig basstämma som Pierre ISAKsson? "Då går jag ner i min källare..."
Åh Milla, vad jag känner med dig... Vilken fruktansvärd upplevelse att känna så mycket smärta. Förstår att det tär på dig, speciellt när du ser så "frisk" ut på utsidan. Tufft att få förklara sin smärta för folk som inte förstår.
Smärtstillande är väl absolut en väg att gå, för att kapa de värsta smärttopparna. Ingen ska gå med smärta man inte MÅSTE ha.
Många styrkekramar!
Blir så ledsen när jag läser hur jobbigt du har det. Allt jag kan göra är att hoppas att det blir uthärdligt den tid som är kvar. Kram
Tack allihopa. Ja det är lite motigt just nu. Men kanske, kanske är det ju bara 9 veckor kvar tills vi får belöningen för allt detta kämpande ;-) Och när han väl är här vår älskade son så har jag säkert glömt det mesta av graviditeten.. Vem vet?
Skicka en kommentar