Gråt

Orken går verkligen i vågor. I går hade vi en sån bra dag med mamma mfl. "En bra dag, nästa sämre" men så har jag ju levt i nästan 2 år med Fibromyalgin.
I går kväll när vi skulle somna hade jag så ont och dessutom den värsta halsbrännan med sura uppstötningar. Fick sitta och somna. M lyckades leta fram Novalucol som jag fick i mig men det släppte inte förrän runt 01.30 i natt. Då hade jag suttit och haft sura hissar i halsen i 3,5 timme...
Det är verkligen svårt att vara så låst som jag är nu. Jag skulle gärna haft den här sista tiden till att promenera lite, gå i de affärer jag velat, fika med vänner och annat som jag inte kommer hinna med sen på ett tag.
Nej, i stället är man hemma och mest vilar och vankar.
Iofs är det säkert jättebra för bebbe som får det lungt och skönt utan stresspåslag.
I morse vaknar jag dessutom upp med värk i händerna och är stel som en tant.
Anar att Fibron satt sig där nu och att fötterna kommer tätt efter (det brukar vara så)
och jag känner mig otroligt uppgiven och gråter. M är en pärla och kramar och klappar och pratar lungt men han är ju på jobbet nu.
Den här tiden som vi har kvar nu till att Isak är här kommer vi bara koncentrera oss på varandra och att jag mår bra. Jag hoppas att mina vänner förstår att orken inte finns.
Att vara social och glad. Jag är som ett batteri som nästan är slut, jag har ingen kraft att ge till nån.
I dag ska BM ringa så får vi se om hon har nåt nytt att komma med. Annars har jag insett att vi får sikta in oss på det datum vi fått. MItt kontrollbehov sätter genast in men det har jag insett att jag måste släppa. Vi får det datum vi får. Längtan blir ju varken mer eller mindre!