En ny början men också ett avslut...

Inlägg 804

När jag började blogga var jag singel med stort S. Bodde i en tvåa med kokvrå och spenderade helgerna som singlar mest gör. Ut fredag eller lördag eller både och och hemma med lite bakisångest på söndagen. Efter en vadslagning träffade jag min älskade M på nätet november 2005 och kärleken var ett faktum. Singelmingeltjejen blev Superquinnan.

Ett år senare stod vi i kyrkan och lovade varandra "I nöd och lust" (mycket av båda har det blivit) och att stötta varandra genom det som livet har att erbjuda. Resan mot allt det jag lever i idag hade bara börjat. Ni har följt vår väg genom sjukskrivning, förlovning, köp av lägenhet, försäljning av lägenhet,köp av hus, första våren i huset, tankar om allt mellan himmel och jord och min strävan efter att bli bättre i min fibro och värk.

Sedan kom det lyckliga beskedet att en Mini växte i magen och ni hejade på. Vi köpte kombi och satte in månadssparande på ICA kortet. Jag kände bara: OJ!!! Vad vuxen jag blev. Men också att det var så rätt. Tiderna förändras och med det får man fokus på nya saker.

Nu kommer Superquinnan gå i graven för att bli en helt vanlig mamma och fru.

Tiden och engagemanget finns inte kvar och ska jag vara helt ärlig så är det jag började blogga om "över". Singelskapet och graviditeten. Nu är ju Isak här och "My mission is over".

Jag vill tacka er alla för alla fina ord och stöttande under dessa år.. En del av er har hängt med sedan "MSN Spaces" tiden.. Inga nämnda inga glömda.

Hur avslutar man nu en resa som denna? Jag brukar inte säga hej då det låter så sorgligt.

Jo. Bloggen kommer ligga kvar ett tag för jag ska kopiera ALL text och göra bok men inga nya inlägg kommer att komma.

HA DET NU GOTT OCH ALL LYCKA TILL ER ALLIHOPA! Isak hälsar och tackar för alla gratulationer och hejarrop.

Gråter jag en tår? Ja tammejsjutton.. Typiskt nyblivna mammor ;-)

konflikter

Jo då det uppstår lite diskussioner här hemma nu när liten är här.
Man är trött, sliten och mestadels hungrig och det är klart att det märks i relationen. Den som säger annat ljuger ;-)

Tillsammans

Jag tror inte jag och M någonsin har stått varandra så nära som nu.
Även om denna graviditet inneburit en hel del irritation och småtjafs pga hormoner och annat har vi närmat oss varandra. Och det är väl det som är äkta kärlek? Att man tar sig igenom prövningarna och på andra sidan dem har man vuxit.
Det är en helt ny dimension i vår relation.
Nu finns det ett annat djup och en tillhörighet. Den växer i min mage.
Jag kom ihåg att det var nån som uttryckte det så här: "Nu när ni ska bli föräldrar är ni medlemmar i det hemliga sällskapet".
Och det känns lite så. Vi väntar på att få ingå i det där stora.
Och det härliga är att jag inser att det som var innan var också bra men det som kommer nu är det bästa av allt och inget kan slå det. För oss är det så och jag vet att andra föräldrar kan skriva under på det.
I natt och många nätter innan vaknar jag av att M ligger och sover tungt, jag är vaken. Förut kände jag panik över att ligga sömnlös och ha ont.
De senaste veckorna håller jag om min man och han håller mig i handen och jag kan somna en stund igen.
Jag tänker ofta att denne man delar sitt liv med mig, i vårt hus med allt vad det innebär.
Vilken resa det är. Och jag är så tacksam.
Med M finns ingen osäkerhet och jag kan vara den jag verkligen är. Sårbar eller stark, glad eller ledsen.
Det bästa av allt: Han är min bäste vän. Och älskare!
Allt har bara rullat på och jag tror inte på slumpen. Det var en del av "planen" för oss.
Snart, väldigt snart är vi välsignade (hittar inget mer passande ord) med ett barn.
Det är så stort att jag blir kolsyrig i hela kroppen!

1000 tankar

Det är inte alltid utan diskussioner här hemma, men i vilken relation är det det?
Men just nu är det någonting som låst sig lite och det gör mig så ledsen.
Jag snäser och fnyser åt mycket. Samtidigt tycker jag inte det är konstigt heller. Jag har konstant ont och bär på en mage. Känner att mina gravidhormoner inte hör hemma i smårenovering och pyssel.
Vi har alltid varit ett så starkt team. M har hjälp mig genom mycket sedan vi sågs. Han har tagit mig för den jag är med värk och utmattning och allt som kommer med det.
Ibland känner jag en enorm skuld för att jag är den jag är nu och att jag inte kan hitta tilbaka till mitt gamla jag.
Fast det vill jag ju inte heller. Den sönderstressade Milla som körde huvudet i väggen om och om igen? Nej tack!
Jag vet att det inte är nån fara på taket men det är ändå jobbigt. Det är nu man skulle behöva att allt bara flöt på. Jag blir dessutom arg på att jag inte kan göra ett smack här hemma. Tror ni det kliar i fingrarna?
Nu går vi här hemma och smågnabbas om det mesta. Små detaljer.
Jag tycker si, M tycker så.
Jag vill ha saker gjorda på en gång, han drar ut på dem. Tvätt, disk, städning, sopor, tapeter, gardiner.
Jag sätter aldrig igång med flera projekt samtidigt, han kan ha hur många projekt på G utan att det stör han. M tycker att jag alltid ser saker och ting som MÅSTEN medan jag ser det som vardagliga rutiner.
Nu har vi en diger lista med saker som ska göras (måsten).

Låt mig komma med ett exempel tagat direkt ur vårt hem:
Vi skulle byta lister i hallen i samband med tapetseringen. Tapetseringen blev klar i början av maj.
Listerna saknades dock. Jag föreslår att vi ska åka och titta på lister tillsammans vilket vi gör. Hittar ett par som är snygga och jag säger att de kan vi köpa. Ingen plats i bilen den dagen.
Och veckorna går...
Så lördagen efter vi kommit hem från landet (borde vara tre veckor nu) säger jag till M att han får bestämma vilka lister vi ska ha bara dem blir köpta. (Är så trött på de där jäkla listerna!)
Så han åker till Bauhaus och köper dem men inga skruvar som passar!!!!! Nej, de ska handlas på Claes Ohlsson. Suck, ser framför mig att listerna kommer ligga i hallen ytterligare en tid.
Sen blir skruven inköpt, helgen efter.
Listerna sågas och limmas slutligen (?) upp men skruvarna är inte i än!!???? Nu har det gått två veckor till...
Så vår halvfärdiga hall står där den står och M har påbörjat ytterligare två projekt: Göra färdigt barnrummet (vilket jag trodde vi var överens om att det skulle göras sist då det inte är högsta prioritet). Samt sätta upp skötbordet på min toalett.
I går sa jag till M att jag skulle uppskatta om han i helgen gjorde listerna först och sen tog tag i EN ny sak, gör klart den och SEN går vidare till nästa sak.
Men då skär det sig.
Jag vet att jag vill ha saker i ordning och reda. Det är superviktigt för mig som är stressad. Samtidigt vet jag att det är en sjuk del av mig som lätt kan ta över allt.
Men vi måste försöka nå fram till varandra och komma ihop oss om hur saker och ting skall göras här hemma.
Nån som känner igen sig?

Tiden

Nej, nu går den inte fort längre. Har jag inte hört att det är någonstans nu som den liksom stannar upp?
M jobbar igen och det är så jädrans trist på dagarna.
Visst, vad kan jag göra?
Är varken kapabel eller sugen på att flänga runt och shoppa eller fika.
Men tiden går långsamt i alla fall.
Så jag läser mina böcker: Camilla Läckbergs "Olycksfågeln" och "Växa och upptäcka världen" (som jag varmt kan rekommendera nyblivna eller blivande föräldrar) av Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij.
Lyssnar på barnskivorna som jag fått hem: "Goda´Goda´" med Jojje Wadenius och "Nu ska vi sjunga", den gamla klassikern.
Klappar och pratar med magen en hel del och gosar med kissen.
Men när man väntar på nåt gott väntar man alltid för länge.. Eller hur var det nu?

Saker han säger

som få mig att bli knäsvag.

"Men du är ju samma Milla i en ny kropp och med mage med en bebis i och jag bara älskar den!

Ja, kroppen och magen och Isak, ALLTIHOPA!!"

Ggggrrrrrr...

"Men älskling, jag har plockat ur tvättmaskinen, dammsugit OCH satt upp listerna i hallen. Ska jag plocka ur diskmaskinen OCKSÅ??"
M helt oförstående varför jag ber han plocka ur och i diskmaskinen.

Och jag har bara en sak att säga: "Tyckte du det var mycket gjort?? Då skall du se hur vi kvinnor har det under en dag hemma. Vill du att jag skall berömma dig också?"

Sedan jag blev mer eller mindre oförmögen att plocka och dona med allt här hemma har mannen insett vad det innebär att sköta ett hem. Tror faktiskt han fått sig en chock. Inget sker av sig självt..

Hemma är bäst

"När vi äter sånt här känns det som vi är en riktig familj" vilken komplimang från mannen! Vad samlar han bonuspoäng till? Iaf första gången Isak får hemmagjorda köttbullar med brunsås och potatis i magen.

Vad snabb du är

M tittar på mig när jag skriver ett sms:
"Alltså.. Du är så snabb på T9!!"
"Jaha.."
"Jo men, när jag ska skriva ett sms tar det jättelång tid"

Och så tänker jag: Ja det skiljer ju ändå 5 år mellan oss.. Han är ju lite "till åren".
Hehehe....

Äsch

"Jag slutar säga att den är stor för den blir bara större och större." M alldeles nyss..

Helgmys

Tur att denna alkoholfria produkt finns. I dag har vi handlat massor av smarr: Ost, kex, glass, brownie, tapenade, oliver. Ja i kväll ska jag bara njuta. Och i morgon? Kräftor! Mumsigt.

Orden

"Du vet att jag älskar dig va?" Jag tittar på M.
"Och jag älskar dig". Pussar mig på pannan och lägger handen på min mage.
"Och det är därför Du finns till Isak". Klappar på Isak och drar mig till sig.
Jag är SÅ glad att han är pappa till barnet som växer där inne.

Löftet

"Älskling, när Mini är ute och du kan pumpa då skall du få gå ut och äta PRECIS vad du vill (sushi, ostar, parmaskinka, ostron, tonfisk, svärdfisk, ja, vad du vill) och du skall få dricka alkohol och gå på SPA och ta taxi hem."
Ojojoj.. Jag undrar om mannen verkligen insett vilket löfte han avgett och att jag DEFINITIVT kommer ta han på orden. Det kan han fethaja!! Fast om jag skall vara ärlig vill jag ju ha med han (i alla fall i dagsläget) så det blir nog mamma som får ställa upp som barnvakt.
I dag har mina fötter antagit en helt andra proportioner än normalt, vatten månne??
Enligt min mor ser tårna ut som små prinskorvar. Mycket bekvämt.. Inte!
Camilla! Jag hoppas VERKLIGEN på en sval sommar.

Sover

som en stock gör han. Har 8 självhäftande kompresser nerifrån vaden och upp till ljumsken. Tänk att de har gått in i ljumsken på han.. Stackars. Fått smärtstillande som han SKA äta regelebundet och är sjukskriven 3 veckor. Men M tror att han skall kunna åka på mässa i Norge nästa tisdag. Jag vill inte säga till han att om tre dagar kommer smärtan vara fullt påslagen.
Min älskling, verkligen trött efter operationen. Jag skall lägga mig och skeda honom lite nu.. Magen får också vara med.. Sedan skall jag göra smoothie till oss på naturell youghurt, björnbär, frysta hallon och banan. Slut med glassintag för mig nu.. 16 kg!! 16 KG!!!!!! Oh my God.

Under kniven

Min älskling är på dagoperation för sitt hemska åderbråck. Han är väl hemma här runt lunch groggy och illamående. 2 timmar skulle op:n ta!
Han åker sjukresa hem med taxi och när han kommer skall jag bädda ner han i sängen och ge han Ben and Jerry´s. Om han inte mår för illa..
Hur ska det nu gå för oss här hemma?
M som är min assistent i mångt och mycket. Två halva kroppar får bli en hel för ett tag.
Men nu har jag sällskap av nån annan än kissekatten ett tag och det är inte illa, även om han kommer vara halt och ha ont.

I nöd och lust

Jag skulle ljuga om jag sa att jag och M inte bråkar ibland. Nu känns det som vi är inne i en känslig period.
Mycket är ju beroende på graviditeten. Det är en helomställning för båda, inte minst för mig.

Det är mycket som skall fixas innan Mini kommer och snart är det semester då stannar mycket av. Vi skall bl a måla eller tapetsera tre rum vilket tar sin lilla tid. Jag hade gärna velat vara med och dona men det är ett önsketänkande just nu. Ingen vill se sin partner slita hund och känna sig passiv. Det gör att jag känner mig sm en dålig fru. Åter igen.. Mitt prestationskrav på mig själv.

Suck...
I förrgår började jag må illa igen. Antar att det är några viktiga hormoner som skall ut i kroppen igen?? (Nån som känner igen detta fenomen runt vecka 23??)
Så efter det kom humöret som ett brev på posten. Ilsk, arg, sur men framförallt gråtig.
Och det värsta med allt är att jag inte tycker om mig själv som så.
Och M som är trött och har stressigt på jobbet reagerar givetvis starkt.

Nu gäller det alltså att verkligen bita ihop och inte låta hormonerna styra för då bara ploppar det ur elakheter ur min mun. Och M som oftast är sååå tålmodig är inte sen att haka på. Jag förstår han. Jag menar: Hur mycket kan en man ta??
Det är inte farligt att bråka. Det är sunt att rensa luften och få saker sagt. Men jag skulle aldrig säga något förnedrande eller kränkande till han. Vi älskar ju varandra.
I går kom dessutom en superduperjobbig värk och jag blev liggandes hela dagen. Det kändes som ironi på högsta nivå bara för att vi varit och köpt färg och ÄNTLIGEN skulle måla vårt sovrum. Blev inget för mig. Jag låg/halvsatt i sängen och bara härdade ut. Och grät såklart.. Då kommer känslorna över mig: Skulden över att ha ont och vara ledsen. Påverkar det Mini? Inte många kickar igår som ett missnöje riktat till mamma. Jag klappade magen kanske två gånger igår. Orkade inte.
Nu vet ju jag att jag och M har en stor kärlek i grund och botten som vi vilar tryggt på, löftena vi gav varandra då vi gifte oss klingar ofta i mitt huvud. Det är ju VI och livet är ju en resa. Att vi ska ta oss igenom allt är ju det som är meningen.

Men i går var det för tungt och jag hade så ont att jag bara ville ur min egen kropp. Det är svårt för alla som inte känner det jag känner att förstå. Som om det bara skulle gå över en dag?

SAKNAR

När M åker på tjänsteresa saknar jag honom så förbaskat mycket!

Det blir så ensamt här hemma och framförallt tyst!

Vi är nog ett ganska ovanligt gift par för vi trivs bäst med att göra saker tillsammans (därmed inte sagt att vi inte gör saker ensamma).

Jag vet inte om det är unikt men om jag tittar på en del av mina vänner verkar de nästan aldrig hitta på saker tillsammans.. Och så verkar de ofta irriterade på varandra och tjafsar, vilket jag aldrig skulle stå ut med.

M är min bästa vän och vi kompletterar varandra bra. Han älskar att måla och jag att titta på hans tavlor. Jag älskar att laga mat och han att äta den. Jag tycker om att sjunga och han att lyssna på när jag gör det. Jag lär saker M han inte kan och han lär mig saker. Som att byta eller reparera saker här hemma.

När vi pratade om hur det blir när Mini börjar skolan kom vi dessutom på att M är duktig på matte, kemi och fysik och andra tekniska saker (han är ju ändå ingenjör) och att jag är bra på språk, estetsika och praktiska ämnen.. Vi kommer ju alltid kunna läsa läxor med vårt barn! Hur bra är inte det?? Tänk om vi båda var utbildade kockar.. Då hade alla tekniska prylar här hemma blivit dyra att underhålla!

Jag tror att jag alltid kommer vara kär i M (så länge vi lyckas hålla ihop) Vi delar så mycket själsligt med och har ofta djupa diskussioner. Jag kan inte se mig själv i en relation med någon som inte är en funderare. "It takes one to know one". Samtidigt kan han ta ned mig på jorden. Och det får han göra ofta! Tur, annars skulle jag vara långt ned.

Nej, nu får han komma hem från den där trasiga maskinen och klappa på Mini och krama på mig!

Jag älskar den mannen!

Minisemester

Jag och M skall vara lediga under hela vecka 14!!!!

Kanske blir det en resa till Göteborg och träffa familjen?

Vi kanske lyxar till det och "SPA: ar" lite?

Tidig vår i Paris låter också mysigt...

Men mest av allt längtar vi till stugan, landet, lugnet och frisk luft!!

Jag känner friheten när jag får gå i gammelmormors gamla stövlar och en rosa stickad tröja som jag ärvt av mormor.... Lantlolla? Javisst!

Tillfreds

Ja, jag vet att jag är gravid och extra känslig och bölig och allt det där.. men de senaste dagarna har det verkligen gått upp för mig hur lycklig jag är som har fått allt det jag har i mitt liv. Nu pratar jag inte materiella saker utan kärleken jag har i M och mina kära vänner som stått kvar vid min sida trots min sjukdom och den långa sjukskrivningen jag har pågående.

När jag började blogga levde jag som nybliven singel och var ute varje helg. Jag levde loppan och tog igen, som jag kallade det då, förlorade år. Nu vet jag att allt jag försökte fylla var ett tomrum. Jag ville bli sedd och bekräftad.

Jag var ofta ledsen och hade en stor känsla av ensamhet.

Mina vänner skaffade barn och köpte hus och förlovade sig och jag stod på sidan och tänkte: "Det kommer aldrig hända mig"

Men så den där kvällen i november var jag hemma hos Å och vi kom överens om att jag skulle lägga ut en presentation på en dejtingsite. Hade det inte varit för vinet hade jag nog aldrig vågat ;) Men så blev det som det blev. Jag träffade min M. Och det jag aldrig trodde skulle hända mig det hände! Jag blev kär och träffade kärleken, tryggheten och

Och allt bara rullade på.... En etta och en tvåa blev till en trea som blev till ett radhus. Och en förlovning blev till ett giftermål.

Och nu är det dags för oss att bli en familj. Det trodde jag aldrig! Så det jag vill ha sagt är att hur hopplöst sakler och ting än kan kännas och hur stilla livet än kan stå. Så ska man aldrig säga aldrig.

Utan M hade jag haft svårt att växa till den person jag är i dag och jag hade inte vågat gå upp och jobba på 50% men med M vid min sida går allt. Han får mig att vilja och orka.

Bugar och bockar

Tackar tackar får en väl säga då! Vad goa´Ni är.....
Jag hade en stillsam, trevlig dag.
Blev uppvaktad av mina närmsta kollegor med tårta, blommor och presentkort på Evfa Attling på 1000:- (!).
Fick även ett jättefint blomsterarr. med vårlökar och videkissar av mina kollegor på sektorn jag tillhör på skolan.
När M kom hem hade han köpt en stor familjesushi och ett gott rieslingvin som passade perfekt till.
Telefonen ringde hela kvällen och jag fick många varma gratulationer.
Mamma kom förbi och bjöds på kaffe, bulla och avec.
Det var alldeles lagom!
På lördag står den stora festen och fram tills dess har jag besöksförbud i förrådet hemma..
Trot Ni jag är sjukt nyfiken på vad som står där??????