Min antiauktion

Så i dag kastade jag mig ut i morgonrushen och tog mig till rehabcentret.
Jag är ju alltid ute i god tid för att slippa bli stressad och för att kunna ta det i min takt.
På Centralbron känner jag att jag går in i stresskänslan bara av att se alla bilar som svichar förbi och av att folk börjar resa sig fast det år långt kvar till stationen. Min föreställning av hur det kommer att bli när jag kliver ned i underjorden får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Jag tänker inte få panikångest nu.
I dag ska vara en stark dag!
Jag utsätter mig väldigt sällan för onödig stress det vore ju som om en kattallergiker frivilligt skulle gosa med en kisse! = Inte bra.
Väl på Centralen inser jag att det är nu jag måste applicera "mindfullnessen" och sätter på mig hörlurarna med klassisk musik flödande ur mp3:an.
Jag mot världen-känslan infinner sig och jag får ofta en känsla av att jag skall övervinna mig själv och min egen stress eller panik över situationen. Jag måste för att komma vidare och inte fastna i ett stresstillstånd.
Ner i myllret av folk... Nu är det musiken och jag och det är jag glad för, för nu har jag bestämt mig för att inte gå in i "alla andras" stress vilket är så enkelt att göra.
Ja, jag går långsamt.. Tänker inte låta klackarna slå i betonggolvet och skynda mig ned mot gröna linjen bara för att alla andra målmedvetet stirrar ned i golvet och är någon helt annanstans; Kanske på jobbet med datorn som krånglar, i kassakön på ica efter 18-tiden där det går så långsamt eller på dagis fast de nyss lämnat lilla Lisa där nyss. Allt för att slippa känna nuet.
Varför gör folk så? Är vi för rädda att känna verkligheten och det som pågår runt omkring oss. Och om vi gjorde det.. Vad skulle då ske?
När jag kommit i rulltrappan ned mot plattformen ser jag ett tåg komma in men jag har bestämt mig för att inte sptinga.. Det går ju oftast ett nytt om 2 minuter.
Flera personer springer förbi mig och jag är glad att jag inte är en av dem. Jag känner mig stolt över att jag är en snigel och att jag för en gångs skull lyckas hålla mig i mitt lugn och inte bli meddragen i stressen.
Väl framme vid Rådmansgatan tar jag fram kartan och tar mig tid att stå still vid sidan av trottoarkanten, det är skönt att för en gångs skull bara ta sig tid. Jag betraktar folk som går förbi mig, fast för att vara ärlig småspringer de flesta.
En mamma med en take away latte i handen gåspringer förbi med en trött liten i vagnen. Hur skall dagens små bli om några år??
Inte för att jag är någon expert men spontant känns det ju som att antalet sjukskrivningarna för stressrelaterad ohälsa kommer vara högt.
Jag lyckas ta ut en riktning på hur jag ska gå och nu spelas en vacker pianokonsert i mina öron. Hur kan jag tänka på bilarna som susar förbi i morgontrafiken nu?
Jag kännerr mig tillfreds och känslan av att jag klarat att åka in till stan utan att ha blivit frustrerad, ledsen ellerblivit arg är härlig.
So what om jag måste avskärma mig med klassisk musik och vara en snigel.. Det är värt det.
Jag kom fram til rehabcentret 9.30 och hade tid 10.00. I en halvtimme satt jag och andades och försökte tänka att marken inte kommer att rämna under mina fötter om utredningen inte går min väg.
Jag har ett bra liv, jag är inte döende och jag är en riktig liten tuff kämpe. (Ofta ser jag mig själv som Mowgli i boxningsscenen med Baloo.. Ni vet)
Efter samtalet på 1 timme kände jag mig inte upprörd, inte ifrågasatt, inte dumförklarad. Bara tillfreds att någon lyssnat och velat veta hur min vardag och livssituation ser ut. Vad jag vill ha för hjälp för att dem på bästa sätt ev. ska kunna hjälpa mig.
På vägen ut satte jag på mig hörlurarna igen och min resa hemåt spenderade jag lutandes mot tågfönstret slumrandes med vacker musik i öronen.....I dag blev jag sedd i min sjukdom för första gången på 1 1/2 år.

(Säkert en hel del stavfel men ni vet..)