Tillsammans

Jag tror inte jag och M någonsin har stått varandra så nära som nu.
Även om denna graviditet inneburit en hel del irritation och småtjafs pga hormoner och annat har vi närmat oss varandra. Och det är väl det som är äkta kärlek? Att man tar sig igenom prövningarna och på andra sidan dem har man vuxit.
Det är en helt ny dimension i vår relation.
Nu finns det ett annat djup och en tillhörighet. Den växer i min mage.
Jag kom ihåg att det var nån som uttryckte det så här: "Nu när ni ska bli föräldrar är ni medlemmar i det hemliga sällskapet".
Och det känns lite så. Vi väntar på att få ingå i det där stora.
Och det härliga är att jag inser att det som var innan var också bra men det som kommer nu är det bästa av allt och inget kan slå det. För oss är det så och jag vet att andra föräldrar kan skriva under på det.
I natt och många nätter innan vaknar jag av att M ligger och sover tungt, jag är vaken. Förut kände jag panik över att ligga sömnlös och ha ont.
De senaste veckorna håller jag om min man och han håller mig i handen och jag kan somna en stund igen.
Jag tänker ofta att denne man delar sitt liv med mig, i vårt hus med allt vad det innebär.
Vilken resa det är. Och jag är så tacksam.
Med M finns ingen osäkerhet och jag kan vara den jag verkligen är. Sårbar eller stark, glad eller ledsen.
Det bästa av allt: Han är min bäste vän. Och älskare!
Allt har bara rullat på och jag tror inte på slumpen. Det var en del av "planen" för oss.
Snart, väldigt snart är vi välsignade (hittar inget mer passande ord) med ett barn.
Det är så stort att jag blir kolsyrig i hela kroppen!