Det är inte alltid utan diskussioner här hemma, men i vilken relation är det det?
Men just nu är det någonting som låst sig lite och det gör mig så ledsen.
Jag snäser och fnyser åt mycket. Samtidigt tycker jag inte det är konstigt heller. Jag har konstant ont och bär på en mage. Känner att mina gravidhormoner inte hör hemma i smårenovering och pyssel.
Vi har alltid varit ett så starkt team. M har hjälp mig genom mycket sedan vi sågs. Han har tagit mig för den jag är med värk och utmattning och allt som kommer med det.
Ibland känner jag en enorm skuld för att jag är den jag är nu och att jag inte kan hitta tilbaka till mitt gamla jag.
Fast det vill jag ju inte heller. Den sönderstressade Milla som körde huvudet i väggen om och om igen? Nej tack!
Jag vet att det inte är nån fara på taket men det är ändå jobbigt. Det är nu man skulle behöva att allt bara flöt på. Jag blir dessutom arg på att jag inte kan göra ett smack här hemma. Tror ni det kliar i fingrarna?
Nu går vi här hemma och smågnabbas om det mesta. Små detaljer.
Jag tycker si, M tycker så.
Jag vill ha saker gjorda på en gång, han drar ut på dem. Tvätt, disk, städning, sopor, tapeter, gardiner.
Jag sätter aldrig igång med flera projekt samtidigt, han kan ha hur många projekt på G utan att det stör han. M tycker att jag alltid ser saker och ting som MÅSTEN medan jag ser det som vardagliga rutiner.
Nu har vi en diger lista med saker som ska göras (måsten).
Låt mig komma med ett exempel tagat direkt ur vårt hem:
Vi skulle byta lister i hallen i samband med tapetseringen. Tapetseringen blev klar i början av maj.
Listerna saknades dock. Jag föreslår att vi ska åka och titta på lister tillsammans vilket vi gör. Hittar ett par som är snygga och jag säger att de kan vi köpa. Ingen plats i bilen den dagen.
Och veckorna går...
Så lördagen efter vi kommit hem från landet (borde vara tre veckor nu) säger jag till M att han får bestämma vilka lister vi ska ha bara dem blir köpta. (Är så trött på de där jäkla listerna!)
Så han åker till Bauhaus och köper dem men inga skruvar som passar!!!!! Nej, de ska handlas på Claes Ohlsson. Suck, ser framför mig att listerna kommer ligga i hallen ytterligare en tid.
Sen blir skruven inköpt, helgen efter.
Listerna sågas och limmas slutligen (?) upp men skruvarna är inte i än!!???? Nu har det gått två veckor till...
Så vår halvfärdiga hall står där den står och M har påbörjat ytterligare två projekt: Göra färdigt barnrummet (vilket jag trodde vi var överens om att det skulle göras sist då det inte är högsta prioritet). Samt sätta upp skötbordet på min toalett.
I går sa jag till M att jag skulle uppskatta om han i helgen gjorde listerna först och sen tog tag i EN ny sak, gör klart den och SEN går vidare till nästa sak.
Men då skär det sig.
Jag vet att jag vill ha saker i ordning och reda. Det är superviktigt för mig som är stressad. Samtidigt vet jag att det är en sjuk del av mig som lätt kan ta över allt.
Men vi måste försöka nå fram till varandra och komma ihop oss om hur saker och ting skall göras här hemma.
Nån som känner igen sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
jeg kan grodt forstå frustrasjonen din, spesielt siden du ikke kan gjøre tingene selv.. og at du har så mye ondt! Men så lenge du forklarer mannen hvordan du har det, og at det er vanskelig for deg, så går dette over. Det er slitsomt å få barn for et forhold, ingen tvil om det. Og så lenge han faktisk gjør saker i huset er det vel best å ikke kritisere tempoet eller rekkefølgen - han jobber jo, og det er poenget. Kanskje lage en romantisk middag (ev bestille takeaway og ordne blomster og lys) og si hvor glad du er i han og alt han gjør for dere? Og kanskje en liten unnskyldning?
Anonym: Normalt publicerar jag inte anonyma kommentarer men jag gjorde ett undtantag i dag.
Jag kan verkligen känna igen. Tror du inte att du blir lite extra frustrerad just för att du inte kan göra något åt det, du kan bara förlita dig på att han gör "det han ska"? Vilket han inte gör. "Karlar!" ;-)
Hade en ständig konflikt med min fd sambo om huruvida man börjar städa skåp och lådor innan man börjar städa resten av lägenheten, eller tvärt om. Varje gång vi skulle städa blossade den där konflikten upp.
Agree to disagree. Det är väl det man får göra.
Men det är verkligen tråkigt att du inte mår bra. Hoppas verkigen att du och BM kan komma till en lösning och att de här sista veckorna går så fort som möjligt.
Tänk på Isak, hur det kommer att kännas när han ligger där på ditt bröst. Kanske kan du använda målbilden redan nu?
Ta hand om dig! Stor kram!
Louise: Tack. Det var bra sagt: "Agree to..." Ja dety är öite tufft, det mest jobbiga är väl att jag inte gillar att vara dålig och vill vara stark. Men som sagt: Målbild och mycket kramar från mannen och prata med Bm på måndag. M tar hand om mig ;-) Kram
Jo, jag känner igen mig tonvis! Vi flyttade till en större lägenhet när jag var gravid och plötsligt skulle allting göras och bestämmas om och jag blev mindre och mindre kapabel att göra det och ville att sambon skulle göra allt på mitt sätt eller i min ordning eller hur det nu var. Kände mig otroligt frustrerad av att inte kunna ta tag i sakerna själv. Men det finns tyvärr bara en väg att gå - tagga ner. Sluta stressa. Inse att det inte är hela världen. Lister, hahaha, jag höll på att skratta på mig när jag läste din listhistoria; sambon la nya golv i tre rum under våren innan förlossningen - listerna, som han köpte ca ett halvår senare, ligger fortfarande ovanpå en garderob och samlar damm. Jag har tvingat mig själv att lära mig att jag lever denna del av mitt liv utan lister i sovrummen och hallen och vet du, det går alldeles utmärkt. ;-) Hade jag inte bestämt mig för det hade jag dött av frustration för länge sedan. Eller gjort allt själv och blivit bitter. Lycka till!
Grejen var att jag var också sån i slutet. Jag hade en jättebra graviditet men i slutet fick jag så ont i ischiasnerven att jag blev sängliggande ett tag. Mitt i alltihopa så gjorde vi om köket.. som tur var med en snickare men det är fortfarande småjox och sånt kva rmen nu har jag släppt det.
Det låter som om man skyller p det men det är gravidhormonerna gumman så ta ett djuupt andetag och släpp det.
Annars irritrar du dig över saker som ändå blir gjorda nån gång om än inte nu NU.
Tänk också att första 2 veckorna så lär du sitta i soffan och amma konstant medan det ser ut som hej kom och hjälp mig hemma men du kan inte göra ett skit åt saken för du har en hungrig bebis att ta hand om.
Och då blir du också sur. Och snäsig. Been there, done that, så andas och blunda. ;)
Och jag försöker inte alls låta som en viktigpetter nu utan jag kände så väl igen mig i din text.
Kajsa: Ja det är ju så det får bli. Jag måste släppa det för det blir inte mer gjort för att jag stressar upp mg. Men det är ju alltid bra att höra att man inte är ensam :-)
Lena: Gravidhormoner så det förslår! Hua.. Men som sagt: Sen sitter jag där som en mjölkmaskin och kan inget göra iaf hur mycket jag än vill. Så det är väl lika bra att släppa allt. Tack! Och nej, du lät inte som en viktigtpetter ;-)
Skicka en kommentar