måndag, maj 14, 2007

I nöd och lust


Jag skulle ljuga om jag sa att jag och M inte bråkar ibland. Nu känns det som vi är inne i en känslig period.
Mycket är ju beroende på graviditeten. Det är en helomställning för båda, inte minst för mig.
Det är mycket som skall fixas innan Mini kommer och snart är det semester då stannar mycket av. Vi skall bl a måla eller tapetsera tre rum vilket tar sin lilla tid. Jag hade gärna velat vara med och dona men det är ett önsketänkande just nu. Ingen vill se sin partner slita hund och känna sig passiv. Det gör att jag känner mig sm en dålig fru. Åter igen.. Mitt prestationskrav på mig själv.
Suck...
I förrgår började jag må illa igen. Antar att det är några viktiga hormoner som skall ut i kroppen igen?? (Nån som känner igen detta fenomen runt vecka 23??)
Så efter det kom humöret som ett brev på posten. Ilsk, arg, sur men framförallt gråtig.
Och det värsta med allt är att jag inte tycker om mig själv som så.
Och M som är trött och har stressigt på jobbet reagerar givetvis starkt.
Nu gäller det alltså att verkligen bita ihop och inte låta hormonerna styra för då bara ploppar det ur elakheter ur min mun. Och M som oftast är sååå tålmodig är inte sen att haka på. Jag förstår han. Jag menar: Hur mycket kan en man ta??
Det är inte farligt att bråka. Det är sunt att rensa luften och få saker sagt. Men jag skulle aldrig säga något förnedrande eller kränkande till han. Vi älskar ju varandra.
I går kom dessutom en superduperjobbig värk och jag blev liggandes hela dagen. Det kändes som ironi på högsta nivå bara för att vi varit och köpt färg och ÄNTLIGEN skulle måla vårt sovrum. Blev inget för mig. Jag låg/halvsatt i sängen och bara härdade ut. Och grät såklart.. Då kommer känslorna över mig: Skulden över att ha ont och vara ledsen. Påverkar det Mini? Inte många kickar igår som ett missnöje riktat till mamma. Jag klappade magen kanske två gånger igår. Orkade inte.
Nu vet ju jag att jag och M har en stor kärlek i grund och botten som vi vilar tryggt på, löftena vi gav varandra då vi gifte oss klingar ofta i mitt huvud. Det är ju VI och livet är ju en resa. Att vi ska ta oss igenom allt är ju det som är meningen.
Men i går var det för tungt och jag hade så ont att jag bara ville ur min egen kropp. Det är svårt för alla som inte känner det jag känner att förstå. Som om det bara skulle gå över en dag?

13 kommentarer:

Emm sa...

Du fixar det här. NI fixar det här. Ni har så mycket som är värt att kämpa för och ni har varandra. Det är inte illa det :-)

Maria sa...

Förstår dig fullständigt, som vanligt så går vi igenom samma sak. Det är tufft att se allt ens älskling får stå ut med för att man själv inte mår bra, men ni fixar det. Han älskar dig för den du är, inte för det du gör. KRAM

sara sa...

Ja... man är verkligen ett hormonmonster när man är gravid. Jag är i vecka 36 nu och det känns precis som att kroppen har vant sig vid att vara gravid, men då är man på ständigt dåligt humör istället för man är så otymlig och det är så tungt!

Hoppas att du känner dig lite bättre snart.

Kram.

Superquinnan sa...

Emm: Jo det är ju så. :)

Maria: Jag vet ju det.. men du vet ju hur det är.. man är så besviken och ledsen och känner sig som en last ibland.

niceone: Kan tänka mig att det blir så då.. Jag skall kika in hos dig. Har blogglistan full med gravida hormonmonster ;) Lycka till.. "Lilla My" ;)

Anonym sa...

Ååhhhh, en sådan vacker bild...

Superquinnan sa...

Annah: Tack, jag gillar den jättemycket. Den talar verkligen för sig själv. Hur är det med dig och magen??

Anonym sa...

Jag mår toppen! Var på ett extra UL igår och det såg bara fint ut! Kan inte fatta att jag kommit in i nionde månaden och mår så bra!

Och så får vi äntligen träffa vår lilla flickbebis om bara 19 dagar!!! Blir helt tårögd vid tanken.

Anna sa...

Hej vännen! Tack för dina kommentarer. Man kan ju lugnt säga att vi var nära varandra när du var på Huddinge, jag låg ju i korridoren mitt emot förlossningen. Vilken överläkare hade du? Ingvar? Jag är i alla fall hemma nu och det känns superskönt. Skönt att allt var bra med dig och nu har ni ju fått se förlossningen också. Flera jättetrevliga barnmorskor finns det, man har ju träffat en del under de här 3 dagarna. Det fanns inget kommentarsfält synligt för mig på dina andra inlägg så jag kunde inte kommentera där.

Vi hörs/KRAM

Camillas lockar sa...

Ja, det är inte enkelt alla gånger. Det ska gudarna veta. Men de kära männen måste vara extra tålmodiga när alla hormoner florerar i kroppen. Så är det bara. Det är smällar de får ta :-)

Det går inte att kommentera dina senaste inlägg, har du tagit bort den funktionen nu?

Camillas lockar sa...

Aha, jag fattar. Glöm sista frågan :-)

Matt sa...

Varför går det inte att kommentera på dina nyare inlägg?
Hoppas ni har trevligt på landet.

Kajsa sa...

Nu har du visst tagit bort möjligheten att kommentera dina inlägg! Det har hänt mig också. Om det inte är meningen så; fix-fix! Fast nu är ni ju på landet..

Superquinnan sa...

Förlåååt allihopa. Jag tabbade mig av misstag, var verkligen inte meningen att ta bort kommentars funktionen!! Nu är den tillbaka..