Hönan eller ägget?

Ni som läst min blogg sedan jag blev sjukskriven augusti 2005 (i varierande omfattning) vet vilken kamp det är och vilket personligt engagemang som krävs för att man skall bi sedd och hörd.
Det är väl det mest motsägelsefulla att man som sjukskriven, "utbränd" person skall behöva kämpa för att få hjälp?
Den som inte vet vad det innebär att vara "utbränd" borde prova på. Man har nämnligen nästan noll och ingen förmåga att koordinera varken sig själv eller saker och vid minsta ansträgning säger kroppen ifrån med fler symptom.
Jag kämpade och var arg , skrev brev och ringde och tjatade men till föga hjälp. Min smärtpsykolog förklarade att desto mer jag kämpade för skulle min kropp kämpa emot.
Stress av vilket slag som helst föder mer smärta och tvärtom. Lätt att fastna i en ond cirkel vilket de flesta utrbända gör.
Att dessutom under hela sitt sjukdomsförlopp kämpa med vanliga människor som man möter i sitt vardagsliv och behöva försvara sin sjukskrivning och sitt mående tar också mycket energi.
De som känner mig har aldrig ifrågasatt och M som lever tätt inpå mig har många gånger sagt att han gladeligen skulle kunna informera alla som var genuint intresserade av att förstå.
Försäkringskassan lever i sin egen lilla värld och har sina arbetsätt men i mitt fall verkar det vara"uttysningsmetoden" som de har bestämt sig för att använda sig av.
I december 2006 blev jag skickad på en stor rehabiliteringsutredning på Sophiahemmet rehab. vilket säkert kostade flera tusentalskronor. Jag fick träffa en överläkare i pskykologi och en specialist i ortopedi. De synade mig i sömmarna och frågade de mest närgågna frågor man kan tänka sig. Jag fick två huvuddiagnoser.
I utredningen sades att det var avgörande för mitt tillfrisknande att jag fick KBT-terapi och flera insatser för att jag skulle kunna återgå i arbete till 100%.. Vad hände sen?? INGENTING.
Planen sades vara att jag från februari skulle jobba 50% i 6-8 månader och därefter 75% i ytterligare 6 månader för att sedan eventuellt kunna komma tillbaka. Psykologen skrev också att det tyvärr ligger i min natur att ställa för höga krav på mig själv och köra på för hårt vilket kan innebära att ett återfrisknande kan ta längre tid. Smärtan kan också begränsa min återgång och ork.
Nu har jag försökt nå min handläggare på FK i en vecka. Lämnat meddelande och desperat förklarat min situation. Tro ni hon har ringt upp? I går kväll fick jag en ångestattack igen, första gången på länge. Det var inte behagligt. Jag oroar mig för att jag inte mår bra och jag vill ju bli frisk men det verkar vara som man är lämnad till att "hela"sig själv.
Att själv göra sig frisk efter ett utmattningssydrom är omöjlight det vet alla som är insatta.
Jag känner mig helt utelämnad.
Nu är jag i vecka 21. Den 16 juni går jag på sommarlov. Den 20 augusti startar skolan och jag börjar vanligtvis jobba igen. Då är jag i vecka 36. FK:s och min arbetsgivares tanke är nog att jag skall jobba mina 50% till sommarlovet och sen återgå i 100% efter mammaledigheten. Utan utlovade insatser?? Skulle inte tro det. Jag rehabiliterar inte mig själv.För nu är jag där igen.. Hönen eller ägget? Smärtan föder oro som föder stress som föder smärta som föder... Har ont, ont, ont i hela kroppen och själen smärtar den med. Vilken skuld man har för lilla Mini som ovetandes får bäras av mig som stundtals känner mig väldigt nere av all smärta och allt oförstående.