Rehabmöte

på jobbet i dag med närmsta chefen, högsta chefen och PA-konsulten i kommunen.
Jag var jättenervös inför detta möte och har varit i ca. en månad.
Men ibland är det liksom som att livets alla jävligheter helt plötsligt vänder till positiva händelser.
Min högsta chef var bara så jätteförstående genom hela mötets gång och vi pratade en massa om min sjukdom samt min värk.
Och det bästa är att hon aldrig någon gång under min sjukskrivning ifrågasatt min sjukdom och min sjukskrivning eller pressat mig tillbaka till fulltid. Hon förstår mig och ställer aldrig fel frågor.
Jag berättade att jag sett ett behandlingsprogram i privat regi (ett större känt företag) som är utformad för de som lever med kronisk smärta men jag ansåg att den var för dyr (grundpris ca. 10.000) Programmet är nyligen introducerat på marknaden och har ju antagligen tillkommit för att landstinget inte kan erbjuda patienter med värk kontinuerlig behandling men också att det inte finns plats för alla och att väntetiderna är jättelånga.
Högsta chefen vill titta på deras hemsida och säger efter att hon gjort detta att jag skall prata med min smärtläkare och fråga henne om hon tycker att programmet skulle hjälpa mig.
Sedan säger hon; "Om hon tycke det är okej då skall du ta den"
Varpå jag säger; "Ja, fast det är ju en kostnadsfråga"
Och då......:"Nej, nu hörde inte du vad jag sa; Jag sa, då TAR du den.."
Jag:"Jaha??????????"
Hon: "Ja, vi betalar det"
?????????????????????????????????????????????????????? Tårar....... Piiiiiinsamt.
Tystnad.....
Jag:"Jaha ja.. tack då" Jag menar vad säger man när ens arbetsgivare tycker att man är värd de pengarna?? Tack känns iiiinte riktigt som det perfekta ordet då. Man skulle vilja kyssa någons fötter eller nåt. Men man blir.... Chockad!
Mötet tog två timmar totalt och det kändes som rena julafton för mig.
Jag har VÄRLDENS BÄSTA ARBETSGIVARE.
Och ja.. Jag jobbar kommunalt!!!
(Håller tummarna för att min läkare nu är med på noterna)

*KRAM*