Änglasyster

Jag önskar att jag kunde ta bort din smärta, din rädsla och din uppgivenhet.
I dig ser jag mig.
Då, när jag var yngre.
Full av hat mot mig själv, maten och de som ville ställa för mig orimliga krav.
Skolan och föräldrar som inte ställde krav på mig utan jag som alltid skulle göra allt perfelt, inget annat dög.
Jag drev mig själv till anorexi och ångest.
En röst som sprack med knutor på stämbanden och med det något i min själ.
Att inte kunna sjunga, det var ju allt jag var.
En främmande kropp i en spegel, det är bara huvudet som är ditt, med tankarna och önskan.
Att vara mindre.
Kraften som inte finns där och begäret efter att vara något du inte är.
Fast du vill vara så mycket mer än du kan.
Det tar tid.
Att bli hel, att se det klart.
Att orka.
Att vara frisk och stark.
Att inte förgöra sig själv och i och med detta de som älskar en och dem man själv älskar.
I stället för att putta bort alla, ha modet att be om hjälp.

Jag älskar dig som mitt eget blod.
Jag vill kunna finnas där för dig.
Min änglasysteryster.