Jag kommer aldrig glömma första gången vi såg vår lilla Mini. Knappt 18 mm. stor men med ett hjärta som slog för brinnande livet!Redan där var vi båda helt sålda.
Glädjetårar har det gråtits många under alla dessa veckor.
Jag har aldrig känt mig så närvarande i livet.
För mig är detta det livet handlar om; Att bli en familj, att bli tre (eller fler) och att få se mig och M i ansiktet på vårt barn.
Med alla de härliga, förväntansfulla tankarna kommer också oron. Den som är naturlig men verkligen inte behaglig att bära på.
Nu har vi kommit så långt. Den tanken slår mig ofta.
För oss är detta är individ, en liten kille med ett namn och t om lite personlighet. Någon vi älskar och längtar att få träffa. Som redan har egna saker här hemma som är små och söta och otroligt mysiga.
Innan vecka 12 kunde jag inte ta mig till att vi skulle ha barn eftersom jag haft ett missfall förut, det färgar en enormt. För mig var det viktigt att passera den veckan, då blev det verkligt.
Men nu, vad är det vi ska passera nu?
Nu står vi ju på mållinjen, det är bara slutspurten kvar.
Han ska ut.
Han ska vara frisk.
Han får inte dö....
Ja det är så jag tänker nu. Tänk om. Tanken jagar mig på nätterna i drömmar om snitt och misslyckade förlossningar.
Jag kan inte vara ensam om att tänka detta?
Men jag älskar min mage. Hur kan jag inte göra det?
Jag pratar med han, sjunger och nynnar och klappar när jag kan. Och han vet att jag är där. Märker skillnad när det är pappa. Ligger och seglar i mitt lilla hav. Vrider och vänder och skuffar runt.
Kanske har jag ställt mig för nära Isak redan nu? Jag kanske borde förbjudit mig själv att vara så närvarande i graviditeten och bara haft en mage. Förstår ni?
Hela graviditeten är en psykisk och fysisk förberedelse. När jag tänker på det är det ganska grymt. Här skall man gå i 9 månader med växande mage, illamående då och då, värk och trötthet och vänta på ett barn och man ska dessutom vara orolig!
Vilken grym kombination. Det om något är en utmaning.
Oron ligger på en hanterbar nivå och jag hoppas den håller sig där, men jag har iaf tänkt att prata med min BM om det.
Barnet i magen, vår son. Han är snart hos oss och de målbilder som sitter på post-it lappar på kylen kommer bli till verklighet. Det är så jag ska tänka.
Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag redan älskar vårt barn.
9 kommentarer:
Det är ingenting som går att kontrollera antar jag, men... du vet: födseln kommer att utföras i Sverige, landet där världens bästa och mest solidariska läkare kommer att ge ALLT för att det ska gå bra. Världens segaste lilla tuffing kommer att ta i så tårna vitnar för att få ligga och jollra i sin mammas och pappas famn, sist men inte minst två pangföräldrar kommer att vara där med sin goda karma och sina motiverande auror - jag kan inte mer än tänka på er och hoppas, men det... ska gå bra, det godas krafter är helt enkelt för starka för att det ska kunna gå på något anat sätt än bra! Nu är det dags att tänka på vilken Rättvisemärkt fotboll Isak ska spela med - jag är gärna med och sponsrar!
Jag tänkte så där hela tiden. På nåt sätt så är det väl en mental förberedelse utifall nåt skulle tänkas gå fel.
Jag komme rihåg att jag låg påförlossningen (hade fått värkstimulerande) och hela tiden frågade om bebis mådde bra så fort de kollade hjärtslagen. Nu så oroar man sig för andra saker när hon är ute.
Jag sörjer magen lite, det är som om magen var en egen individ och bebisen en annan, låter lite knäppt kanske men du förstår nog vad jag menar sen när Isak är ute. =)
För en gångs skull är det jag som sitter med tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg :-). Förstår dig precis med oron, så var jag också, tänkte att vad bittert om det skulle hända något på sluttampen.. men här sitter jag med lilla Melvin i sjalen (premiärtur idag). Oron kommer fortsätta även efter födelsen, dock trodde jag att jag skulle vara mer nojig än jag är, behöver ex inte gå upp flera ggr per natt och kolla om han andas utan jag somnar som en klubbad, på dagarna däremot vill jag gärna kika till honom... Ha en bra dag! Vi ska iväg till Taxinge och fika.
/Anna, Niklas och Melvin
Mikael: Tack! Och visst är det så. Vi är i Sverige, bara en sån sak. Och ibland tänker jag: Hur många kvinnor föder inte på andra ställen än på just sjukhus, ut kommer friska välmående barn. Eller hur var det förr i tiden?? Du är snäll du. :-)
Lena: Mental förberedlese på högsta nivå. Och vet du att jag och min väninna pratade om saknaden efter magen. Hon fick för en månad sedan och beskrev samma sak. Jag tror att jag kommer sakna den trots allt ;-)
Anna: Ja.. Det är skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar. Det lustiga är att när jag såg er och Melvin på Huddinge tänkte jag aldrig: "Tänk om det skulle bli så för oss" Den rädslan finns inte.Jag tyckte bara han var så underbart söt och välskapt att det mer kändes som en stor längtan efter vår ;-)
Kommer Isak nu vet jag att det blir jobbigt men jag vet också vilka resurser som finns och jag följer ju er. Min största rädsla är ju att han skall vara sjuk eller inte klara snittet t ex.
Nu är det "bara" 7-8 veckor kvar och det är bara att hålla sig nere på jorden och inte låta tankarna flyga iväg. Tack som vanligt för din uppmuntran och hälsning!
För mycket faders & moderskärlek, kan en bäbis i magen inte få.
Det kommer att bli en enastående pojk, med sådana grundföruttsättningar i livet.
Mange: Nej det är nog så. Jag hoppas det iaf. Men är man känslig tar man också till sig oro lättare tror jag.. Tack Mange!!!! Vi tror vi ger han en bra grund.
Ja du, oron börjar så fort man får reda på att man är gravid och så bara fortsätter det. Och ändå gör man om det! ;-) Vilken drift...
Om att klara snittet: De som vill skrämmas med snitt och framhålla riskerna gör det av ekonomiska skäl. För när det t.ex. gäller svaga, sjuka barn så gör man snitt, för det är skonsammare!!! Ähum, det är något som haltar lite här, eller hur? Du, det kommer att gå så bra, så bra, det är en rutinoperation, som tar ungefär en halvtimme.
Annah: Det är ju så och sen när Isak är här då har man nya saker man kan oroa sig för... Just nu har jag svårt att se oss vara gravida igen, men det kanske ändras? :-) Jag vet att det är sådär med snittet. Det är en ren rutinoperation och de kan den säkert i sömnen... Men det är ju en kostnadsfråga. Min gode vän som är ganska nysnittad uttryckte det hela såhär: "Om jag vetat att det var så enkelt hade jag inte oroat mig ett dugg" det är klart att landstinget vill att vi skall tycka och tro att det är världens största hemskaste operation så färre väljer det. Ist borde de informera om de faktiska riskerna utan att spä på och skuldbelägga mamman. Vi väljer ju vad som är bäst både för mig och barnet och i förlängnigen för oss alla tre. Jag vet att det kommer gå bra men varningsorden klingar ju fortfarande i öronen.. "Bebisen kan få svårt med andningen" mm... Tror det kommer kännas bättre efter samtalet på Huddinge. Kram
Min flicka skrek så fort hon kommit ut, inget vatten i luftvägarna där inte! Och inget hostande efteråt heller. Bebisarna tränar sig ju på att andas inne i magen och det är självklart vatten som de "andas". Men för den skull har de inte vatten i lungorna hela tiden och inte heller har alla snittbarn det när de föds. Jag har fått intrycket att de flesta kan andas och skrika själva direkt. Och finns där vatten så tar personalen bort det, det är ju som sagt en rutinoperation ;-) och de vet vilken utrustning som kan behövas. Ja, det eventuellt negativa med snitt blåses upp helt orimligt och det negativa med vaginalt tystas ner...
Skicka en kommentar