Blev så sorgsen idag.
Träffade en gammal bardomsbekant. Jag känner han inte direkt utan som en kompis kompis kan man säga.
Jag har i många år trott att han var död. Tänk er chocken när jag ser han mitt framför mig.
Det var ett gäng med killar som jag gått i samma skola som genom alla år, från grundskola till gymnasium hamnade fel och började knarka och många anslöt sig till kriminella gäng.
De flesta har genom åren dött av överdoser. Nu kan ni tänka: "Jaa, så går det" eller "Det är ett eget val. Men det är inte så lätt. Man blir inte bara missbrukare, det ligger något bakom
Ett livsöde.
Två av dessa killar var bröder och jag kände den yngste mycket väl.
För mig har dessa personer alltid varit synliga och högst levande trots deras missbruk.
Jag har aldrig vänt bort huvudet när de gått förbi utan jag har alltid tagit mig tid att prata en stund.
Ingen har heller behandlat mig illa så varför skulle jag behandla dem orätt?
M som jag träffade idag har en lång historia och idag när vi satte oss ned och pratade blev jag riktigt berörd.
Jag tänkte att någon gång har också han varit en liten bebis och hans mamma har burit honom på sin arm.
Hur kan saker och ting gå så fel? Vad hände på vägen, och när släppte dem själva taget om livet och hoppet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men nu gråter jag ju... Ja, man kan på en del se otroligt tidigt att de inte har det bra, redan innan ett års ålder har jag sett på vissa att det här går åt fel håll. Sedan om de tar ut sin frustration på mitt snälla och känsliga barn då blir jag arg! Vi är väldigt kluvna till att lära honom att slåss tillbaka, men man kan ju inte bara låta honom stå utan redskap och ta emot skit. Han frågar mycket om detta, om man får slå tillbaka och jag kan ju inte uppmuntra till det, men å andra sidan kan jag ju inte låta honom bli en slagpåse heller... puh, vad svårt...
Det finns en pojke i dagisgruppen som är på de andra barnen bara för att han har något problem med sig själv. Fast hans mamma pussar jättemycket på honom, så det är kanske något medfött fel han har? Men man undrar ju, när en fyraåring sätter en knytnäve i underlivet på ett annat barn, var han har fått det ifrån...
Sorgligt sorgligt. :( Det allra jobbigaste jag vet är se folk jag känner som går ner sig så. Man ser knarkare på stan och tänker mer eller mindre "jävla knarkare" och så är plötsligt den jävla knarkaren någon man känner. Det gör ont att se.
Nånstans har de tappat/släppt taget om livet och hoppet, och när det väl är borta verkar det nästan omöjligt att få tillbaka det. Kärlek kärlek kärlek hemifrån (från allra första början) tror jag är den allra bästa medicinen mot sånt. Det kan gå snett ändå, men chanserna är mindre om man har ett sorts skyddsnät.
Skicka en kommentar