Time goes by so slowly???

Jag är säkert inne i nån bra period just nu (förutom ryggproblemen då) för jag tycker tiden går så hiskligt fort!!
Det känns som det var igår vi gifte oss, 18 november 2006.

Och vi var på bröllopsresa över julen 2006.
Vi började prata om att skaffa barn tidigt i vår relation. Jag ville inte kasta bort år på någon som inte ville ha barn och som tur var kände M likadant.
Men kanske är det så att om man nätdejtar blir det mer målinriktat på vad man är ute efter?

Vi visste ju båda två att vi inte bara ville ha nåt tillfälligt. Sen är ju förutsättningen att båda är ärliga.
Så en månad innan bröllopet kastade jag pillrena och alla varnade oss att det kunde gå så fort. Både jag och M skakade på huvudet och sa; "Nej då, det kommer ta såååån låång tid. Minst ett år"
Vad hade vi fått det ifrån?
På Lilly´s där vi köpte brudklänningen fick jag varnande ord från sömmerskan att INTE bli gravid innan 18 november. Min klänning i strl 36 fick nämnligen sys in i midjan till en 34:a så det hade blivit kris om det hade blivit bebbe. (Se bildbevis ovan)

Så gifte vi oss och åkte på bröllopsresa...Och solen och sangrian och havet och lugnet gjorde sitt.
Efter nyår hade jag en känsla men jag ville inte testa för tidigt eftersom jag visste att det kunde visa fel.
Ända till den 11/1-2007 höll jag mig, fyllde nämnligen 30 den 10/1 och hade fullt ös hemma.

Känslan av att se det där plusset är obeskrivligt. Jag måste erkänna att jag ringde min gode vän Veronica först för det var upptaget så jäklarns länge hos mannen. När jag till sist fick tag på M blev han så glad att han grät. På kvälllen den 11 januari satt vi hemma i soffan och bara kramades och jag tänkte om och om igen; "Vilken tur vi har". Fick många sms de kommande dagarna från M, ett av dem som jag har kvar är; "Tänk att du bär på vårt barn, det är så STORT och så underbart!!" Känslan av en stor omställning infann sig direkt.

Sen hade vi fest och en del listade ut hemlisen medan andra trodde jag var jättefull som dansade och hade så kul. Jag fick 3 fina Amaroneviner som nu ligger på lagring ;)
Från min 30-års fest har allt gått i en rasande fart. Illamåendet kom som en chock. Jag fick kräkskänslor av allt som luktade något. Tänk er att jag varje morgon går igenom ett skolkök!!
M gav mig frukost på sängen och pysslade om. På inskrivningen i februari hade jag redan gått upp från 51 kg till 59,9. Barnmorskan lugnade mig och sa att jag nu har ett normalt BMI och att det är bra för lill*en där inne. Men visst kände jag mig stor.
Vi fick en läkartid för VUL att titta att allt är bra därinne och att embryot lever. Mina sköldkörtelvärden blev i vecka 7 som väntat höga och jag får lämna blodprover ofta till min spec. läkare vilket tillslut resulterar i en mycket högre dos Euthyrox. Jag lämnar blodprover var sjätte vecka. Sköldkörtelhormoner är livsviktiga för barnet och kroppen reglerar inte så att barnet får mest och jag inget utan väljer i värsta fall att stöta bort fostret.

2004 fick jag ett missfall p ga dåliga värden och det skall inte hända igen!!

Den 7/2 får vi se vår lilla Mini. Det är ett hjärta som slår och våra glädjetårar skvalar ner för kinderna. Jag är lycklig över att min sköldkörtel inte ställt till det denna gång. I fortsättningen under graviditeten lämnar jag blodprover var 6-8 vecka.

Härefter vet ni hur det har varit: Humörssvägningar, glädjeutrop och ryggproblem. Men jag måste säga att trots att denna resa stundtals är jobbig är det värt allt. Om jag mot förmodan skulle bli liggandes den sista tiden och gråta blod skulle jag ändå känna att allt är för Mini.

Vi skall ju ha ett barn. Vem gör inte vad som helst för det?

Min kropp har förändrats men jag har aldrig känt mig så vacker som nu. Visst, förut hade jag en minimidja och rutor på magen men jag saknar det inte längre (gjorde det i början när jag bara kände mig rund men utan mage)

Jag är kvinnlig. M älskar min korpp och framförallt mage. Den är ju jättevacker! Jag har unnat mig mammakläder. Bestämde tidigt att jag inte tänkte klämma in mig i för små kläder och känna mig obekväm. Med min mammas hjälp har jag rensat ut alla strl. 34 byxor och andra kläder och lagt dem i påsar ett tag. Varför ha dem framme när man inte kan ha dem? Om ett år skall jag plocka fram dem för att motivera mig att komma i dem igen!

Jag har alltid önskat mig en "hel drös" med ungar, eller iaf kunna ge vårt första barn ett syskon. I dagsläget kan jag ärligt säga att jag inte vet hur jag ställer mig till det. Min kropp har reagerat ganska starkt på denna graviditet. Bara att ha ett barn är ju en gåva och kanske är det så att det är så jag och M får se det? Eller så har jag glömt all smärta lagom till Mini är nästan två??

Vem vet.. En sak är säker. Att vara gravid var allt annat än det jag trott, både positivt och negativt.

Jag har lärt mig mycket under dessa 20 veckor! Och idag är det "bara" 137 dagar kvar tills resan börjar på riktigt.

Jag längtar till förlossningen, och kalla mig knäpp, men tänk er att JAG har fått gåvan att föra vårt barn in i livet? Där ligger ni killar i lä!