Från racerbil till snigel

Jag visste ju att det gick för fort fram när jag i maj gick upp i tid till 50%.
Har man utmattningssyndrom (det som i folkmun kallas att man är utbränd) kan det ta år innan man är återställd. Vissa blir det aldrig. Lägg till Fibromyalgi på det och man har en väldigt slut människa.
Denna slutkörda människa skall orka kämpa mot sjukvård och Försäkringskassa för att få hjälp. Båda mina diagnoser är erkända men fortfarande är man misstrodd och blir lätt stämplad som psykpatient...

Det viktigaste för mig sedan dag ett av min sjukdomsperiod har varit att prata öppet om mig och mitt liv som "sjuk". De som inte vill vara min vän nu när jag lever på ett annat sätt och inte klarar allt de klarar jag mig utan!
Och de som inte lever med samma sjukdomar som jag kan inte veta hur det är och därför lyssnar jag inte på folk som försöker veta eller kunna ge mig tips och råd hur jag bör leva mitt liv.
Visst är det svårt att oftast säga nej till saker som är roliga men det är bättre än att ha ont och må pyton medans man gör det där roliga. Jag är ledsen flera gånger i veckan för att jag inte kan eller orkar göra saker som jag förut kunde.
Jag tränade t ex 4 ggr i veckan förut. Nu har jag svårt att gå i trappor.

Jag är en typ A människa:

"En stressrelaterad livsstil kallad typ A, som karaktäriseras av ett ständigt högt tempo, otålighet, uplevelse av tidsbrist, tävlingsmentalitet........"

Jag har inte valt att vara en typ A person. Jag kan inte heller förändra mitt invanda beteende "bara så där". Det tar tid att lära sig leva med ett nytt tempo, ett nytt tänkande; Ett helt nytt sätt att se på livet.
Jag betraktade aldrig livet innan jag "sprang in i väggen" för jag sprang småsprang vart jag än skulle (bildligt talat) Jag älskar att tävla och att vara bäst såklart.. Ber sällan om hjälp och har alltid satt mig själv i sista hand.
Arbetsbeskrivningar som att "hålla många bollar i luften " och stresståligt såg jag förr som något bra. Men i dag vet jag att det absolut inte är bra att ha förmågan att kunna stressa.
Det är endast en brist att på bättre förstånd när man utsätter sig för det.

I dag orkar jag nästan ingenting. Jag måste välja bort sociala saker som att fika, gå på bio, ut och festa, gå i köpcentrum, jobba heltid (såklart), åka buss eller tåg längre sträckor.
Jag är så pass stressad och känslig för ljud, ljus och lukter, människor som går fort eller pratar snabbt att jag inte klarar av att utsätta mig för miljöer där det blir jobbigt för mig. Om jag står mellan två personer som pratar och konversationen hoppas mellan oss tre hör jag inte vad nån säger och kan inte sortera intrycken.
Jag kollapsar mentalt helt enkelt...

Den stressen som min kropp utsätts för gör att många av mina system inte fungerar helt ordentligt. jag har t ex urdåligt minne och har alla mina koder och telefonnummer nedskrivna. Allt är som bortblåst! Närminnet är raderat.. Jag kan inte läsa eller titta på teve långa perioder. Datorn är okej men det tar jättelång tid för mig att skriva numera. Jag behöver nog inte förklara att mitt humör inte rä på topp??

Nu är jag åter igen tillbaka på en sjukskrivning på 75%, kommer alltså att jobba 2 timmar om dagen.
Den här gången går sjukskrivningen tilld en 30/11.
Vecka 40 börjar jag en stresshanteringskurs via landstinget som är på 10 veckor 2 ggr/ vecka. ÄNTLIGEN!!!
Väntar på besked om jag skall få åka på smärt och stresshantering på Årekliniken i december men förväntar mig ingenting. Nu har jag iaf ett bra läkarintyg där det står kronisk trötthet....

Om någon hade sagt till mig när jag var 18 att: "Om du fortsätter att köra i 190 kommer du att krascha".
Då hade jag dragit i handbromsen redan då.. Men ingen sa nåt och jag hade inte förmågana tt se det då.
Nu vet jag men kan inte bromsa mig själv då jag hamnat i ett stresstillstånd.
Att få rehabilitering betald av Fk är jättesvårt och de flesta blir utförsäkrade eller omplacerade på andra arbetsplatser. När man har en diagnos som jag är inte det det mest optimala. Att få tid för återhämtning är det absolut viktigaste.
Jag trodde aldrig att jag skulle tänka det här men just nu önskar jag mest av allt att jag får sjukbidrag ett år så jag kan få ordentlig behandling utan tidspress och tid för att åka bort på rehab. trots att det innebär att vara borta från min M.



Det är hårt som fan att leva som jag gör nu men jag har sån kämparglöd att jag faktsikt vågar säga att jag tror att få skulle klara att ha det som jag och M har nu.
M gör nästan allt hemma. När jag kommer hem efter jobbet sover jag ca. 3 timmar. När M kommer hem ligger jag is ängen och försöker göra nån av mina avslappningsövningar och sen lagar vi mat tillsammans.
Inte mycket skojs i veckrona alltså.
När vi nån helg bestämmer oss för att göra nåt riktigt kul är jag "sjuk" i flera dagar efteråt. Man får alltså välja; Pest eller kolera.