Min mage är helt uppochned.
I natt sprang jag på toaletten säkert 4 ggr och gjorde "det andra" (förlåt mig men detta måste jag bara skriva om).
Har fungerat så bra med Niferexen men i natt måste nåt slagit helt fel.
Jag hade så ont i matmagen.
Det hemska med det hela var att bebbe som sov i sin goda ro blev jätteorolig av att min mage kurrade och bullrade. Sen var det ju kört för mig att sova. Fullt ös från 3 till morgonen på denne lilleman. Hick-hick-hick-hick. Spark-bonk-tjoff-vrid. Och jag KAN INTE hitta en endaste skön sovställning. I min frustration väcker jag M och han pratar lite med bebbe och klappar på magen. Sen är hela familjen vaken. Katten jamar och magen rör sig och är det konstigt att M är trött när klockan ringer innan 06.00?
Isak har verkligen en förkärlek för att ligga med benen och fötterna och sparka på höger sida.
Nu märks det att han mest ligger med huvudet nedåt för det är tyngre nedåt.
Undrar om han kommer hinna fixera sig, eller om han överhuvudtaget gör det?
Ska äta frukost nu och se hur magen reagerar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Peo sjönk ned i vecka 34, huvudet blev ruckbart i vecka 35-36, nångång. Sen fixerade det sig i 39:e veckan. Det är så himla olika för alla, det där!
hej igen o godmorgon :-)
svaret hamnade så långt på andra sidan så jag svarar här.
Ja jag har varit med vid ganska så många snitt vid detta laget, både planerade, akuta och urakuta. Tror jag har 12 snitt där jag gjort allt själv ( som en BM skall göra alltså) allt ifrån förlösa från det att läkaren lyft fram bebisens huvud ur "opsåret" ( om man får uttrycka sig så) till att navla av , visa bebis för mamman och ta med pappan ut i barnsalen.
Jag är varken för eller emot snitt och lägger inga aspekter på olika alternativ... som jag brukar säga till mina patienter.. vi (alltså vi tillsammans, paret, barnmorskan, övrig personal) har ett mål när man kommer in för att föda sitt barn. Det är att ni skall kunna gå hem tillsmamans med ett barn som mår bra och där mamma och pappa känner att de också mår så bra som de bara kan. Sen _hur_ man når dit är oviktigt. Det viktiga är att man kommer dit och det blir inte alltid helt som man tänkt sig.
Profylaxandning har man alltid nytta av...
*kram*
på dig
/jenny
Camilla: Ja jag har förstått det. Nu följer jag din graviditetsdagbok med spänning... ;-)
Jenny: Jag har en fråga; Är det alltid så att mamman blir ensam kvar på förlossningen efter op:n för att bedövningen skall släppa? Och är då pappan med barnet redan på BB? Och att man möts där sedan? Kan det vara olika från sjukhus till sjukhus? Jag vet att vi får alla svar om några veckor men tänkte att jag skulle passa på ;-)
Visst är det så, det viktigaste är att allt går bra och att man får ett barn. Men för mig har det varit svårt att acceptera att det inte blir naturligt, är ju inte förlossningsrädd alls. Kram
Hej
Här är det så att efter snittet oavsett annledning till det så hamnar mamman på uva ( uppvaket) och där kommer hon att ligga tills att hon kan röra på benen och/eller är cirkulatoriskt stabil.
Pappan kommer med mig direkt efter snittet ut i barnsalen där vi väger och mäter och klär på den lille, sen går vi tillbaka in till mamman på op salen, hon får ha bebisen vid huvudet i en liten stund, dock inte så länge för många brukar må lite illa när de blir ihopsydda ( blodtrycket sjunker) pappa och bebis sitter bredvid mammans huvud tills op är klar och mamma åker till uva, då får pappa ett rum på förlossningen där han och barnet får vara tills mamma kommer tillbaka. Under dessa timmar som mamma är borta så går jag tillsammans med pappan en gång bort till UVA ( o en gång själv) då för att klämma på magen och se att livmodern drar ihop sig och att mamman inte blöder för mkt.
När mamman är cirkulatoriskt stabil och kan röra på benen och inte har för ont så får hon komma till förlossningen och sen upp till BB, har vi dåligt med platser får hon komma direkt upp på BB.
Ja vísst är de tolika från sjukhus till sjukhus, det är liksom så ju att det är klinikchefen som sätter reglerna och den personalen som jobbar som påverkar vilka rutiner man har. Jag skulle kunna berätta massor... jag tycker det är viktigt att man får realistisk information så att man är förberedd på de flesta scenarion, själv är jag hysteriskt rädd för snitt personligen, men har inga som helst problem med att jobba med det, människan är konstig.
Mitt tredje barn låg i säte länge länge ända fram tills vecka 40 trots tre vändningsförsök ( hon snurrade som en jojjo) och jag kämpade som ett djur för att få föda henne vaginalt... nu så vände hon sig av sig själv tillslut så det löste ju sig, men jag vet hur kluvet det är och kan vara..
här - http://www.ryttergard.se/buffy kan du läsa om den graviditeten
*stor kram*
Jenny
Jenny: Tack för dina svar! Snart är vi på samtal och då ska jag fråga ALLT som jag undrar över. Vår största fråga nu om man bortser från själva ingreppet är om min man frå vara kvar med oss hela vistelsen på fam. rum. Vet att det beror på "beläggning" men vi hoppas ju att han ska få vara med oss och inte behöva åka hem. Då skulle jag bli väldigt ledsen.. Jag ska titta på sidan.. Kram!
hej hej
förstår att det skulle göra dig ledsen... här har vi ju samma dilemma ibland, fast inte så ofta, mer eller mindre alltid så kan vi erbjuda familjerum som tur är. Det är ju aldig speciellt skojj att neka nån även om det är för att det är fullbelagt.
Annars får du komma ned hit o föda ;-) *skojjar* vi har faktiskt haft många som kommer från storstäderna men pga tidsbrist inte har kunnat få sina snitt i sthlm eller gbg tex, så de har fått söka sig annan stanns och då hamnat hos oss...
*kram*
Jenny: Hej igen.. Min privata BM. hihi.... Jag har en toppen BM men hon är på semester nu ;-) Ja vi håller tummarna att vi får plats på fam.rum och jag tror och hoppas att det lugnat sig lite när det är dags för oss.. Vill ju också ha nära hem. Men kan tänka mig att det är en hel del som får åka till andra städer.. Tycker det ska bli skönt att få på Huddinge, de har inga besökstider så då slapp vi säga stopp själva för besök :-)
Skicka en kommentar