Jag och mannen står på toaletten i centrum (av förklarliga skäl är han bra att ha med sig vid såna situationer) och jag får en ordentlig sammandragning. Det är i sig inget konstigt med det men helt plötsligt övergår sammandragningen i pur smärta och jag kan inte stå upprätt. Det håller i sig i ca. 1 minut och jag hann tänka 1000 tankar. Allt från att nu förlorar vi Mini till att nu kommer Mini.
M var superbra och sa hela tiden åt mig att andas och ta det lungt vilket var skönt för jag fick lite panik kan man säga. Jag har aldrig känt det och det var läskigt för det var något jag aldrog känt förut. I vecka 28 känns det antagligen mer läskigt än runt vecka 40.
Inget blod efter och inga kramper därav släppte vi det hela. Klart man oroar sig lite och handen har vilat tryggt på Mini så fort den haft möjlighet.
Jag gillar inte att sätta egna diagnoser men antagligen har min foglossing nu satt ett ordentligt fäste i underlivsregionerna.
På onsdag morgon ska vi till min underbara barnmorska Sofia och detta är det första jag skall prata med henne om.
Jag kan nämna att när vi gick till bilen tittade jag på M och frågade om han blev rädd. Han tog bara min hand. Försmak på vad som komma skall?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du ska inte ha värkar ju, ge dom till mig!!!! JAG VILL HA SMÄRTA ;)
Hade du gjort något ansträngande precis innan eller något annat ovanligt? Vet folk som hade otäcka sammandragningar under graviditeten vid några tillfällen utan att det var någon fara. Men signalen från kroppen verkade vara: "Lugna ner dig nu!"Är nog bra att prata med din BM i alla fall.
Niceone: Jag skulle ha telepatiat över den till dig ju....
Kajsa: Ja det kan nog vara så att dagen innna var ansträngande för kroppen och att jag fick en signal. Ska lyssna på den och självklart ta upp det med BM.
Vilket fint stöd han är, din M... Tänk vilken häftig upplevelse ni har framför er!
Kram
I v 33-34 ca, så hade jag riktigt ordentliga sammandragningar, så att jag stod dubbelvikt och höll mig i närmsta fasta föremål. Vid ett tillfälle höll det i sig i 30 minuter, utan minsta uppehåll. Vi var på väg till en fest, men sambon undrade oroligt om jag ville att han skulle köra till sjukhuset istället. Men det hände inget annat än att livmodertappen hade börjat mjuka upp sig. Men jag märkte efter det, att så fort jag stressade eller tog i fysiskt det minsta, så fick jag ajjiga sammandragningar. Ta det lugnt, tycker jag!! Vår lilla flicka (knappt tre kilo) kom sedan med det planerade snittet i vecka 39. Det var en helt fantastisk upplevelse!!! Hon var ute på tio minuter och jag var så lättad att jag bara grät. Jag sa att jag tar vilken smärta som helst efteråt, men hon var ute och mådde bra, det var det som betydde mest för mig. Jag mår så här två veckor efteråt mycket bra. Mycket, mycket bättre än förra gången, då jag födde "naturligt".
F.ö. är jag tydligen besökare nr 2000! Tjusigt!
Sandra: Ja han är fantastisk. Fick en känsla av att han kommer vara så bra för mig under förlossingen.
Annah: GRATTIS!! Har liksom väntat på att få ett inlägg från dig. Vad kul att allt gick bra. Du måste nästan börja blogga.. Skulle så göran vilja följa er ..Jag ska ta ditt råd och ta det lungt. Kram
Skicka en kommentar