En till snyftis

Den här dikten läste min gode vän Katja i kyrkan då vi gifte oss. Den är tillägnad M såklart!

Och snälla!Om ni mot all förmodan skulle vilja använda dikten, gör INTE det. Det är för personligt....

Och ja, jag gråter på bilden. Det är när vi avger löftena till varandra.

Fulländad

Länge vandrade jag utan seende i kylan, ensam och frusen utan hopp.

I mina böner önskade jag innerlig kärlek. En tvåsamhet.

I mitt bröst vilade en saknad.

En sorg över att inte vara efterlängtad och att längta.

Så kom du till mig och allt blev ljust i mitt liv.

Jag kunde se igen.

Framför mig stod en människa som sänd från ovan som älskade mitt inre och hela mitt jag.

Min egen ängel.

Du fick mig att känna mig som en del av någonting större.

Jag var beredd att ge allt.

I mina inre samtal fanns ingen rädsla. Jag kände bara ett stort förtroende.

En tillhörighet.

Så tog vi steget.

Din kärlek har värmt mig och jag har låtit det ske, för mig dig har jag vågat ge allt.

Du får mig att finna styrka till att orka, styrka till att gå.

Nu har jag valt att vandra livets väg med dig. Som hustru och man.

Förenade av ren och ärlig kärlek.

Vi skall glädjas och sörja tillsammans.

Vi skall finna styrka att ta oss igenom allt som livet har för oss.

Med dig är allt möjligt.

Jag är inte rädd längre. Med dig har tryggheten fått en hamn.