Drömmar och stora frågor

Jag kom på att jag glömde nämna att bilen är min (hihi) "Män i en viss ålder är enligt försäkringsbolagen mer skadebenägna och därför kostar försäkringen mer för dem". Alltså äger JAG vår Skoda Octavia Kombi. Iofs spelar det ingen roll vem som äger den eftersom vi är gifta och som bilfärsäljaren sa: "Ja, man kan ju liksom inte bara springa iväg närman är gift" Vilken tur att jag inte tänkte det då..

Det dröms mycket om bebben i min mage både här hemma och hos familj och vänner. Söderböna drömde i natt att det är en tjej. Min vän Å har fått nån känsla likaså via en dröm. Jag drömmer konstant om Mini och att det är en tjej. Jag vågar inte ens säga vad jag har för känsla inombords ;) På jobbet gissas det vilt fram och tillbaka om vad Mini är. Magformen visar tydligen på att det är en kille men sen när kan man se på magen vad det blir??? Tror inte på sånt. Enligt ringtestet med vigselringen och ett av mina hårstrån var det en kille när vi gjorde det tidigt i grav. och nu en tjej. Vad tror ni att jag har i magen? En liten busig kille eller en vild liten tjej??

När man är gravid kommer det ibland stora frågor farandes förbi. Jag satt på bussen och lyssnade på några tonåringar och kände bara: HJÄÄÄLP!! Instinktivt känner jag bara att vi kommer blir stenhårda och hålla mycket koll den dagen det är dags. Men det är lätt att sitta och tänka så nu. Mycket beror ju på hur barnet blir. Vi kanske får en som inte gör så mycket "uppror" och som i de flesta fall berättar vad som händer och sker. Sån som jag själv var... Visst, man har haft en och en annan dispyt med sina föräldrar men jag har alltid haft en bra dialog med mina och jag tror det är det viktigaste. Jag har sett på nära håll hur det kan bli när mamma och pappa jobbar för mycket och det mesta de kan ge sitt barn är pengar. Det är min största mardröm. Den killen hade allt utom en mamma och en pappa och för honom gick det inte bra. Jag är livrädd att vårt barn skall hamna fel eller börja med droger, men det är väl alla föräldrars mardröm? Jag tror barn bland mycket mycket annat behöver mycket kärlek, regler och rutiner, förståelse från föräldrar samt plats för egen utveckling.

Lustigt är att så fort jag tänker barn så ser jag det där som är långt fram i tiden.. Småbarnsåren oroar mig inte alls och det är ändå dem som kan vara riktigt jobbiga och det är ju dem som ligger närmst i tiden. Varför är det så månn tro? Kanske för att jag inte har några minnen från mina spädbarnsår men många från min tonårstid?