Det finns ingen annan gång jag är så närvarande som när jag åker tåg.
Kanske är det för ljudet av tåget som "dundrar" fram över spåren eller utsikten över landskapet som harmoniskt svischar förbi? Gård efter gård, kossor och hästar. Betandes i lugn och ro. Ovetandes om alla värdsliga problem.
När jag åker tåg ser jag mig själv i en gammal 50-tals film resandes första klass i kupè.
Jag har en storprickig klänning som är smal i midjan och mörkbruna strumpbyxor. Håret är lockat av spolarna jag sov på i natt.
Jag har med mig prickig korv smörgås och kaffe i en sån där gammal vacker termos i flätad gul plast om.
Jag läser en veckotidning och har en mystisk stilig Humprey Bogart herre som resekompanjon.
Sen vaknar jag och inser att jag sitter på ett x2000 , året är 2006 och hela vagnen är full med förkylda människor i vintermundering.
Barn gråter och det närmsta en stilig resekompanjon jag kommer är tågvärden på 50+.
Toalettpappret är slut på alla toaletter och jag har en torr bulle och en flaska vatten i väskan.
Men det gör ingenting.. För min resa är vacker ändå. Jag läser en god bok och jag är just där i nuet och ingen annan stans.
3 kommentarer:
...och det bästa med att resa är nästan att få komma hem igen, inte sant? ;-)
Jättefint skrivet, målande beskrivning. Det låter som en härlig resa, och jag blev glad av att läsa det! :)
Jag saknar de gamla kupéerna där man stängde in sig och vemodigt lyssnade på "dunk-dunk, dunk-dunk"
Skicka en kommentar