Inte en dans på rosor

Planeringen av det här bröllopet har inte varit det jag trodde att det skulle vara.
Jag trodde i min oerfarenhet att det skulle vara att bara köra på, göra sin egen grej, bjuda dem man bara ville och strunta i alla andra.
Det kan jag och M i dagsläget skriva under på att så är inte fallet. Det har varit en lång uppförsbacke.

Som det är nu fick jag reda på i förrgår att kantorn vi ville ha och som t o m skulle sjunga vid vigseln inte kan komma (vi står med upptryckta vigselprogram med ett icke aktuellt kantorsnamn i och en programpunkt som nu utgått)
Jag har jag en som är sur för att hans flickvän inte är bjuden (de var inte ens officiellt ihop då inbjudningarna gick ut och bor inte tillsammans.. Att han har mage att fråga om han får ta med sig henne nu är för mig helt oförklarligt.. Man frågar inte om ett sällskap till bröllop. ETTIKETT!!!!)
En som vill ta med sig en annan för att det är jobbigt att gå på bröllop där alla andra har partner (vilket inte ens är sant) Några som är sura för att inte alla kusiner är bjudna.
Lägg till detta att jag är sjukskriven pg a stress och värk, M jobbar heltid och vi är nu så trötta och ledsna att det hade känts lättast att sticka iväg till en strand i Västindien och sagt Ja.
Dessutom hade vi ju då sparat en hel del 10.000- tals kronor.
Jaja man lär sig av sina misstag...
I detta fall att försöka göra alla nöjda och glada inför vårt bröllop!

Allt jag vill nu, 14 dagar kvar är att jag och M skall få bli hustru och man och sen lägga det här bakom oss.

Trist? Javisst....