Jag är så URBOTA trött på min sjukskrivning att jag kräks. Jag orkar knappt höra mig själv säga; "Rehabilitering" längre.
Jag kan förstå folk som hamnar på samhällets botten.. Det är inte speciellt svårt att tappa greppet.
Jag har tur, jag är stark i huvudet iaf. Ledsen och arg kan jag vara och det är nog ett teckan på att man är frisk i skallen. Den dagen jag inte orkar bli upprörd säg till nån!!!
Åter igen.. Om du inte orkar läsa om samhällets orättvisor läs INTE detta!!!
Innan jag blev sjuk trodde jag verkligen att om man blir sjuk så får man hjälp.
Det är klart att man ska bli frisk, det måste ju ligga i allas intresse att de sjuka i vårt samhälle bli arbetsföra??
Jag vet att det inte är så. Här har jag gått i ett år och varit sjukskriven och inte fått någon rehabilitering överhuvudtaget. Min arbetsgivare har tagit sitt fulla ansvar och upprättat rehab. plan men FK har inte rört ett finger förrån nu.. Ett år tog det. Och nu, nu skall jag upp på 75% i rasande fart.
Hur mycket pengar har jag inte kostat samhället?
Hade man rehabiliterat mig snabbt hade jag kostat mindre pengar i det långa loppet.
I dag får man ju inte ens snabb/ effektiv hjälp om man har halsfluss eller öroninflammation. Alltså; Blir man längre sjuk eller allvarligare sjuk är man helt utelämnad till att bekosta tillfrisknandet själv och att ständigt kämpa.
Vår kära regering har bestämt att arbetsgivaren har det fulla rehabiliteringsansvaret för en långtidsjukskriven person.
Försäkringskassan finns endast till för att bedöma i vilken omfattning den sjukskrivne kan jobba och samordna rehabiltiteringen samt ha avstämningsmöten med arbetsgivaren och inblandade läkare.
Artiklar angående detta är inte svåra att finna.
Givetvis är det kvinnorna i vårt samhälle (som jag själv) som är mest utsatta.
Om man har en "värk och stress"- diagnos ligger man heller inte bra till. Man blir sedd som skör och svag.
Ni som följt min väg från först bloggen till där jag står i dag vet att jag kämpat och slagit mig blodig för att få någon slags hjälp.
För snart tre vcekor sen skrev jag ett brev till min specialistläkare hon har inte svarat.
För en vecka sen skrev jag ett brev till min husläkare för att han skall hinna förbereda sig i god tid inann mitt nästa besök den 21/9... Om han inte tar in mina journaler från min specialist och psykolog då är det ju nåt allvarligt fel.
Min handläggare på försäkringskassan förstår min situation men säger att hon inte kan göra mer.
Jag har hamnat mellan stolarana. Min behandlande läkare tar inte ansvaret för min sjukskrivning utan det skall primärvården göra, d v s husläkaren. Min husläkare behandlar mig inte uatn måste ta in journaler från min specialist. Detta resulterar givetvis i att min husläkare alltid får "andrahandsinformation"... Journalanteckningarna från min smärtpyskolog har han inte ens sett....
Nästa vecka skall jag ha möte med min högsta chef inom min sektor. Vilken tur jag har som jobbar Kommunalt. Där finns pengar till rehabilitering. Nu kanske jag kan få stresshantering via jobbet.
Tänk om jag hade jobbat privat?? Ingen privat arbetsgivare har råd att stå för rehab. för sina anställda??
Tänk vad vi är på väg mot.. Ett riktigt klass samhälle där det handlar om vilken arbetsgivare man har för att få rätt hjälp och bli frisk eller inte.
Och vilken arbetsgivare vill anställa någon som någon gång varit sjukskriven?? Nu kommer arbetsgivarna i ännu större utsträckning ta in intyg utdrag från försäkringskassans register för att se att de anställer en frisk person och inte en som kan få företaget på ekonomisk fall.
Var det det här du ville Persson??? Något är allvarligt fel. Kna ingen politiker förklara för mig hur det är möjligt att det inte fungerar i verkligheten. Det behövs en sjukvårdssamordnare för alla långtidssjukskrivna NU!!!! Allt jag kan göra nu är att vänta och lita på att min husläkare tar sitt ansvar och tar in alla journaler. Att försäkringskassan inte tar ett förhastat beslut, vilket nu är att de anser att jag skulle klara jobba 75% på en omplacering inom kommunen. Att min högsta chef får ledningen för skolan jag jobbar på att betala rehab.
Men viktigast av allt; Jag har hela tiden velat bli frisk och det tänker jag fortsätta kämpa för....
Det ser ju så himla bra ut i text...
Men det skall fungera i verkligheten med.
Men hur är det egentligen?
Ps. mycket stavfel och så men huvudet hänger inte riktigt med Ds.
tisdag, september 12, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


2 kommentarer:
Du har helt rätt, jag jobbade som sotare när jag skadade ryggen och sotarmästaren valde att därför ge mig sparken och betala straffavgiften till facket då det var företagsekonomiskt slugare än att stå för min rehab.
Samhället ska ta hand om skadade/sjuka medborgare, inte småföretagarna.
Fortsätt kämpa, med din envishet kommer det gå vägen till slut. Men jag förstår att det är jobbigt att trampa i motvind. Ibland vill man bara lägga sig ner och skita i allt, tjusningen är att kunna göra det en stund och sen resa sig igen.
Skicka en kommentar